Kärleksparet
Min undervisning i psykologi på Birkagårdens folkhögskola fördjupades, när jag i 50-årsåldern började förstå mina drömmar. Jag intresserade mina elever för drömmar. Det var några år innan Montague Ullman hade lanserat sin utmärkta ”Om det vore min dröm - metod” (Använd dina drömmar 1981). Som kursbok använde jag Erich Fromms ”Det glömda språket” (1974) Fromm använde samma läsart för såväl drömmar som skönlitteratur och religiösa myter. Hans bredd passade mig. Mitt andra undervisningsämne var litteratur. Med stöd av Erich Fromms bok fick jag nya ögon också för litterära texter. Jag minskade mitt eget prat och ökade tiden för kursdeltagarnas erfarenheter. Jag gav dem papper och kritor och bad dem rita och måla sina känslor för dikterna vi läste.
Jag är uppväxt i Frälsningsarmén, och de frikyrkliga sångerna rotades djupt i mitt nervsystem. Söndagsskolan var det roligaste jag visste när jag var barn, en stunds dockteater helt enkelt. Jesusdockan flyttades omkring i en låda med sand som öken och spegelbitar till sjöar. Ibland räddade Jesus lammet som trillat ner bakom en stor sten. Söndagsskolfröken bad alla barn som ville vara Jesu lilla lamm räcka upp en hand. Syskonen bevittnade att alla räckte upp sin hand utom jag. Jag ville inte bli ett lamm och äta gräs, sa jag. Jag ville vara ett riktigt barn. Jag längtade så till riktiga barns värld. Den var hotad för mig redan genom familjens levnadssätt. Man fick akta sig, så att det inte blev värre! ”Han kan förvandla allt!” sjöng frälsningssoldaterna om Jesus. Jag trodde dem.
Jag lärde mig som barn att tyda de religiösa bilderna bokstavligt som historia och geografi. ”Var låg Edens lustgård?” frågade jag vetgirigt min far och la fram Sverigekartan. Han visste inte säkert svaret på min fråga, men gissade att det var på en annan karta, där man såg floderna Eufrat och Tigris. Från det landet hade Abraham utvandrat. Jag var gruvligt besviken. Att man inte vsste säkert var denna viktiga plats hade legat! Min respekt för vetenskapen sjönk tillfälligt. När den religiösa världen sedan blev avförtrollad tog det åratal att komma dit där de religiösa begreppen från min barndom fick sin tid – och rumlösa geografi i konstens och skapandets land.
Jag läste i Jones ”Modern drömtolkning” om hur drömmen också under dagen blandar sig in i vårt dagsmedvetande, och plötsligt hörde jag i örat en melodi. Tänk om det var en dröm? Visan-i-örat bar slutligen till mig själv också den religiösa symbolvärlden.
Melodierna från barndomen kom nu tillbaka: ”Fatta mod som Daniel, mod att ensam stå!” Den kom ofta den här tiden, när jag möttes av omgivningens misstro. För visst var det väl farligt att släppa fram drömmar och djupa känslor på en vanlig lektion?
Visorna stod på drömmarnas sida och drömmarna lärde mig sträcka ut mina sinnen till att beröra även osynliga kvaliteter – liksom hästars och hundars väderkorn upptäcker faror på vägen långt innan människan märkt någonting alls. Den norska prinsessan Märta Louise berättade i Skavlan på TV att hon haft det där väderkornet sedan hon var barn och att det var svårt, eftersom ingen annan människa tycktes ha det så. Det var liksom fel att vara så känslig, så ”supersensitiv”. Men är inte de flesta barn det?
Det är ju en rikedom, men man måste lära sig hantera den. Och det kan inte vuxensamhället ännu, för vi vuxna har själva blivit lärda att det bara finns ett sätt att tala sanning. Jag förstod äntligen i 50-årsåldern att det måste bli en folkrörelse kring våra drömmar likt den som verkat för sexualupplysning och rösträtt.
Från höstterminen 1982 tog jag tjänstledigt från Birkagårdens folkhögskola. Motståndet var för stort. Frälsningssoldaterna i mitt öra sjöng att det var naturligt: ”En nagel i ögat på mången jag blivit / och varför jag är det är alldeles givet…” På Biskops-Arnö fick jag en fristad sommaren 1984 och från vårterminen 1986 fick jag tillfälle att göra terminslånga specialkurser under rubriken ”Människans inre bilder”. På somrarna kompletterades utbudet med en serie kortkurser, som kallades ”Dröm, myt, saga”. Genom både dröm och eget skapande lyftes på dessa kurser de inre bilderna fram och blev språk.
Mer och mer behövde jag en terminologi som passade till mitt dubbla sätt att läsa. Det som enligt tradition efter Freud och Jung kallades ”det omedvetna” ville jag lyfta fram som ett annat medvetande som försinnligar det osynliga. Sagan om Orfeus och Eurydike är som jag läser den ett drama om själva språket som ett sinnligt kärleksförhållande. Vi lever oss in i hur Orfeus och Eurydike först var lekkamrater och sedan ett förälskat par, såsom barn blandar verkligheten med lek och saga på ett naturligt sätt. Eurydike blev sedan stungen av en orm och dog. Orfeus som fått en lyra av ljusets gud Apollo tog sig ned i dödsriket för att befria sin älskade med sin musik. Mörkrets gudar var medgörliga, men för att frige Eurydike satte de ett listigt villkor. Orfeus skulle gå före henne upp till livet, och han fick inte vända sig om för att se efter att hon följde honom.
På så sätt kontrollerade dödsskuggans gudar om Orfeus och Eurydike hade någon osynlig relation med varandra. Kanske hörde Orfeus en inre visa som gav honom mod att tro att Eurydike var nära? Nej, så var det inte. Apollons lyra hjälpte honom inte i det avseendet. Orfeus observerade inget vägledande eko i sitt nervsystem. Ingen inre orm av visor eller bilder ledsagade honom på hans tysta vandring. Så han måste vända sig om och då var Eurydike förlorad. Och när han själv kom upp till livet igen mötte han Dionysos rusiga följe som slet hans kropp i stycken. Hans huvud kastades i havet, där det alltjämt fortsätter att sjunga.
Är detta våra villkor? Antingen hela kärleksparet, huvudets sång och kroppens eko visan-i-örat, eller det besinningslösa sönderslitandet av kroppen i terror eller krig?
Jag insåg att många författare forskar i skapandets mysterium och personifierar det, så vi tror att det är fråga om ett vanligt kärlekspar. År 1997 gav jag på eget förlag ut Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan. Där fick jag på mytisk grund plats med djupläsning av Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij och Maksim Gorkij. Jag ägnade Tunström en hel bok, Duets torg 1999. Det var ju Tunström som gav mig begreppet.
