Tänk i bilder och inte med kroppen!
Vi fotograferar som aldrig förr, det är underbart, både lätt och billigt. Men kanske riskerar vi att bli bildlösa inom oss? Jag vill hålla fast vid Salman Rushdies ord om de två sätten att tänka, realitetens och fantasins: möts de uppstår en stark positiv kraft, men om de inte möts skapar båda tankemönstren monster. Jag tycker att vi är i riskzonen för monster nu. Språket som ger oss en chans att leva i fred på jorden, har fått en svår skada. Desinformation hotar oss politiskt och hat sprider sig blixtsnabbt på sociala media. För mycket skuld och skam skyfflas omkring och placeras på oliktänkande. Vi som är mycket gamla tänker då: ”Inte nu igen!” Är det gubbväldet nu igen? För käringväldet kan det väl inte vara?
Vi har kämpat länge för att uppnå balans mellan tankekällorna, och vi har sett dess yttringar som manligt och kvinnligt. Att rätta till balansen var kanske redan Abrahams djupt mytiska ärende, när han lämnade sin släkt och sitt land och följde den manliga röst han hörde och som han kallade ”Herren”.
Han kom från Mesopotamiens jordbruksbygd, nutida Irak, där Moder Jord dyrkades. Anita Goldman skriver i sin bok ”Våra bibliska mödrar”:
”Långt innan människorna hade kunskap om fortplantningens mysterium, bevittnade de hur jorden alldeles av sig själv frambringade föda, och hur på samma vis kvinnan plötsligt blev större och födde fram ett människobarn”. Ur denna likhet mellan kvinnan och Moder Jord utvecklades den allra tidigaste religiösa symbolen. I hymner och epos kan man följa hur modergudinnans fruktbarhetsriter utvecklades. Rituella samlag genomfördes: ”Hon har beordrat bädden för hjärtats fröjder1” Möjligen avrättades sedan gudinnans brudgum en gång om året, när han gjort sitt. Då grät gudinnan Inanna eller om det var Ishtar, En protest mot systemet lydde så här:
Äkta inte en sköka, vars man är sextusen
En Ishtarkvinna vigd till en gud.
Detta käringvälde är en sinnlig religionsutövning, men det är inte exempel på den sinnliga tankekällan. Människorna härmar naturen med sina kroppar – de tänker ännu inte symboliskt och slutet på riten är monstruöst. Så Abraham fick uppdraget att försöka igen. Artens fruktbarhet är målet och Herren lovade honom många ättlingar. I diktsamlingen ”Vid terebintträdet” skriver Ingemar Leckius om Abrahams tältläger:
Från en omärklig skåra i det grönskande trädet
rinner saven ned i en oändlig bägare.
Bägaren är människan. Det handlar om mänsklighetens överlevnad i fredens lustgård, som är jorden, det grönskande underverket som när oss i galaxernas ödsliga tomhet. Abrahams hustru har i terebintlunden hunnit bli alldeles för gammal för att få barn -- så har han inte tagit fel? På Frälsningsarmén i mitt öra sjunger strängmusikanterna:
Gör såsom Abraham gjorde,
blicka mot himmelen opp!
Medan du stjärnorna räknar
växer din tro, ditt hopp.
Vi får se om Abraham kan lära sig symbolisera!
