Dubbeldjuret
I förra bloggen skrev jag om Orfeus och Eurydike som ett språkets eget kärlekspar som finns hos alla månniskor. Orfeus lyra styrs av huvudets logik, Eurydikes av sinnenas. Orfeus har fått orden av solens gud, Apollon. Eurydike svarar uppmärksamt och kärleksfullt på hans anrop. Men det är ett sinnligt svar. Ja, Eurydike är själv smaken, lukten, rörelsen, tårarna, stämgaffeln. Hon lyssnar in hela den skatt av musik som vår kultur bestått just oss personligen. Sedan skapar hon det nytt i dunkla, mångtydiga sagor, myter och konst, så att det fastnar i vårt nervsystem som i ett förråd.
Ungefär så är språkets kärlekspar behandlat av Lars Ahlin i novellen De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades. Servitrisen Evy (Eurydike)befriar sotaren Kurre Orrvind (Orfeus), när han fastnat i en felaktigt byggd skorstenspipa och håller på att kvävas. Hon hör hans svaga anrop ur det heta helvetet och ger honom kraft att ta sig fri med en kärlekssång:
Men mer än solen
som ler mot dig
är dina blickar
en sol för mig!
Ja, solen är du!
Du är min sol!
Redan i rubriken på novellen berättar Lars Ahlin alltså vilken myt vi skall tänka på. ”Eurydike” hör ”Orfeus” anrop och svarar med en speglande visa som framhåller människans emblem: ögonen och leendet, den första stjärnbilden som lyser över barnet. Här hör Orfeus hennes sång till skillnad mot hur det är i urmyten.
En av Ahlins mest hängivna efterföljare är Göran Tunström och han har ägnat en stor del av sitt författarskap just åt språkets kärlekspar. Han har själv levt i ett livslångt äktenskap med bildkonstnären Lena Cronqvist. De tycks mig vara ett mönstergillt Orfeus - Eurydikepar på det sättet att hennes uttrycksmedel är den ordlösa bilden och hans instrument är själva orden, ”lyran”. Men det biografiska inslaget är försumbart. Det är dubbelspråkets problem som upptar Göran Tunström. I diktsamlingen Svartsjukans sånger skriver han själv så här:
Då vill jag be en enkel bön för språket
Låt oss vårda det med våra yttersta resurser
Låt oss öppna laboratorier och skolor
och mötas där utan lättja
Låt oss studera föremålet och dess spegelbild
i våra hjärnor
och relationerna mellan dem,
Det kanske finns en klar värld
där de får plats på samma gång
en vajande sekund
Kamrater, förena er
Luta er ut över språket
Det lever
också djupt under sig självt!
Språkets eko sträcker sig här längre tillbaka. ”Föremålet och dess spegelbild” är ett centralt uttryck i Dantes gudomliga komedi. När pilgrimen har utstått skärselden och närmar sig paradiset, möter han ”gripen”, ett fabeldjur med en örns huvud och klor på en lejonkropp. Det symboliserar hos Dante Kristi dubbla natur:
På samma sätt som solen i en spegel
Strålade dubbeldjuret klart därinne
Omväxlande i sina två gestalter.
Föreställ dig, o läsare, min häpnad,
När jag såg föremålet själv stå stilla
Men i sin avbild växla oavbrutet.
(Skärselden XXXI 121-126)
”Ordet” är ett dubbeldjur människan har att hantera. Solen står för medvetandets möjlighet, den klara tanken, förutsättningen för Apollons gåva – den underbara lyran. Men språket lever också ”djupt under sig självt” som Tunström säger i sin dikt. Kroppens svar i mörkret är ”avbilden” vi får genom konsten, drömmen, dikten, visan-i-örat, barnens lekar. Det är spegelskärvorna som växlar oavbrutet. Vi behöver lyssna till deras svar, annars blir vi bländade av stel makt och bedräglig framgång. Det hotar oss just nu. Vi underskattar språkets betydelse för vår överlevnad och för vårt kärleksliv.
Hälsningar till Donald Trump!
