Människan som stjärna
I mer än en vecka har jag pinats av reklamen för Bunuels filmklassiker "Borgerskapets diskreta charm". Flera gånger om dagen har jag utan att be om det fått se kränkande slag mot människans ansikte. Jag sluter snabbt mina ögon och hatar och gråter inom mig över att man inte förstår vad man gör. Våldet snuttifieras och skärs ut ur ett begripligt sammanhang, hamras in i oss som något lockande och fantastiskt. Är det konstigt att barnen och ungdomarna också vill skapa kränkande scener som de kan föreviga med sina mobilkameror på nätet? Som en otolkad dröm återkommer och återkommer reklamvåldet i TV-rutan. Precis som om det inte räckte med dagsnyheterna, med terrordåd och rädda människor på flykt. Att asylsökande barn som i flera år gjort sig hemmastadda här kallt avvisas till Irak, måste kännas som ett kränkande slag mot det mänskliga ansikte de hade hoppats skulle vara det normala. Vad är då "normalt"?
Vi är mycket avtrubbade. Det är normalt. Vi sväljer mordet på 10-åriga Engla i samma vecka som två andra småbarn blir mördade och deras mor dödligt sårad, troligen av en rival till henne. Men plötsligt blir det som för mycket. Mardrömmen når slutligen fram till det "normala" dagsmedvetandet. Det är inte bara i krig som fånglägret Abu Graib blir verklighet! Det är inte bara mentalvårdspatienter som far fram med barnamord! En man som utåt betett sig föredömligt har gjort skräckfilmen till en privat verklighet i en liten stad i Österrike. Fast en sexförbrytelse hade han ju faktiskt begått tidigare? Ja, om gåtan Josef Fritzl kan vi läsa åtminstone ett par dagar till i alla tidningar. Och om fem år har vi kanske jubileum - minns ni?
Det kollektiva intellektet i kulturen har börjat reagera. I onsdags skrev professorn i psykologi Martin Grann på Brännpunkt i SvD: "Fallet med Josef Fritzl trotsar alla försök att rymmas i en psykiatrisk eller psykologisk förklaringsmodell." Vetenskapen räcker inte till: "Vi är långt utanför, i mörkret." Professorns känsla av vetenskaplig otillräcklighet togs i dag på samma sida tacksamt upp av teologie doktor Annika Borg: "Det finns mörker. Det finns ondska." Hon hoppas på "fler filosofer och teologer" i diskussionen "om vår samtid, om ondskan, om människans alla sidor." Hon menar att även kyrkan har talat för litet om "ondska, straff och hämnd".
"Människan har en reva i sig, en oberäknelighet, en gåtfullhet," skriver hon. Nog är det så. Det är därför jag skriver mina bloggar. En viktig spricka har jag pekat på: den mellan huvudets sång (Orfeus) och kroppens (Eurydikes). Huvudet kan bete sig, som om kroppen inte fanns, liksom kroppen vägrar att låta sig styras av huvudet. Josef Fritzl lyckades otroligt bra med att hålla instanserna åtskilda. Huvudet styrde hur han betedde sig i samhället och kroppen fick tillfredsställa sina begär i en bunker i källaren, där hans osynliggjorda dotter födde sju hemliga barn åt honom! Ämne för en roman av P. O. Enquist eller ett drama av Norén?
Jag är gammal nog att ha upplevt kampen för att befria kroppen från skam, okunnighet och fördomar. Tack, Elise Ottosen Jensen! Inte vill vi gå tillbaka till det som var före dig! Men låt oss nu fortsätta. Låt kroppen få ett artikulerat och kärleksfullt språk! Låt oss lära oss hantera Eurydikes område, drömmen och visan-i-örat! Det är svårt, men om vi fortsätter med "sprickan" i vårt tänkesätt kan det nog bli värre än det vi upplevt senaste tiden. Vi har en utvecklingsmöjlighet bort från det dualistiska tänkande som är "Orfeus": ont mot gott, sjukt mot friskt, mord på fienden för hopp om överlevnad för dem som skräms mest.
Jesu huvud kröntes med narrkrona. Kristusidén innebär enligt min uppfattning att båda tankekällorna samverkar, liknelsens sinnliga och tolkningens abstraherande. Målet är att se andra människor som våra syskon. Vi har alla samma klyvnad att hela. Men det är ett långsiktigt arbete, ingen snabb seger över "ondskans axelmakter".
Jesus utnyttjas flitigt av människor som pekar på "sprickan" i det mänskliga. Men lyssna här till slut på Göran Tunströms skildring i romanen "Ökenbrevet", när han låter Jesus se fridsfursten, Messias, i en dröm:
"Och jag såg Messias komma gående över sanddynernas krön och där satt människor och Messias, vars ansikte låg i skugga gick från den ena till den andra. Han satte sitt finger på deras pannor och sa: Du är det. Och du. Och du. Och när han pekat på tolv människor såg jag att han utvalt dem så att de var de tolv karaktärernas språkrör, så att där gick efter honom hans tvivel, hans fruktan, hans styrka, hans tålamod, och tillsammans bildade de en väldig stjärna, som spred sig ut över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn."
Så mångfacetterad är var och en av oss. Även Judas hör till. Så mångfacetterad är Betlehemsstjärnan.
