Dröm dikt myt. Stina Hammar

Igår lärde jag mig på TV att Stilla Havet är grovt förorenat av plastsopor, som till stor del kommer från våra kläder. Det är nästan omöjligt att bli av med plasten.
Sen läste jag fortsatt småprat om ondskan i SvD. Karin Thunberg hade suttit i en gullvivebacke och njutit, men nästa morgon fann hon att katten hade smörjt sig med en fågelunge. "Fågelungen fick inte ens en värdig gravplats."
"Nej, det är inte möjligt", tänker jag. Inte finns det någon ondska hos katten! För att göra det onda krävs medvetande. Så får man inte förmänskliga naturen.
Visst har jag en katt i mig, en katt med vassa klor gömda i en len tass, en katt som hoppar efter bytesdjur. Det är kanske därför jag bloggar. Jag har sett den katten i mina drömmar. Det är jag som har ansvar för den, eftersom den är en del av mitt mänskliga system. Där skall min katt vara till nytta. Den är min vän, och den har sin välsignade stund, när den tar sig en mus "under Fiskarens hus", som det står i en barnvisa av Anna Maria Roos. Hon stavade förstås inte "fiskaren" med stor bokstav. Men det gör jag. Gissa varför? Men det är bara människan som på det sättet kan få kunskap och vägledning om sitt mänskliga ansvar inifrån. Fast vi människor struntar i att utnyttja den förmågan. Vi tolkar inte våra drömbilder och lyssnar inte till visan-i-örat.

Vi tycker det är enklare med det svart-vita mönster som utan vidare leder oss rakt in i forntiden.
Helt omedveten var jag om plastberget i Stilla Havet. Vem visste? Varför har ingen belyst frågan tidigare?