Änglar finns
När Emanuel Swedenborg föddes 1688 var Isac Newton 45 år. Också Swedenborg var en aktad naturvetare. Bland annat var han en tid uppfinnaren Christopher Polhems assistent, och han gav ut den första vetenskapliga tidskriften i Sverige. Under fem år fullbordade han sina tekniska studier genom att resa runt i Europa. Men fast Newton levde när Swedenborg var i England träffades de aldrig.
Vid den tidpunkten hade Swedenborg ännu inte börjat det verk som skulle göra honom till religionsstiftare. Men när han på 1730-talet letade inom fysiologin och anatomin efter själens odödlighet, hände något helt oväntat. 56 år gammal på resa i Holland, började han intressera sig för sina drömmar. Här ägde han en stor begåvning, som hade varit undertryckt. Han invaderades av "en störtsjö av drömmar, ett ändlöst tåg av drömspektakel", berättar Olof Lagercrantz i sin bok "Dikten om livet på den andra sidan". (1996) Snart började "andarna" besöka honom lika naturligt som grannarna på Hornsgatan i Stockholm.
Swedenborg drömde på alla medvetandenivåer och han upplevde det som om Gud själv talade till honom. Som väl var hade han en god Gud. Hans far var prästen och poeten Jesper Svedberg, som när Emanuel var sex år bearbetade en psalm som fick stor betydelse för sonen:
Gud låter sina trogna här
allt gott av nåd erfara,
och budskap om hans kärlek är
mång tusen änglars skara.
Ty sjunga vi med gott behag:
Guds änglar från vår barndomsdag
oss skydda och bevara.
I den positiva andan tolkade Swedenborg sina drömmar. Varje dröm var en gåta att tyda. Naturen, städerna, människorna och tingen blev i hans syner speglar av en andlig dimension. Allt stod i "korrespondens" med Gud, och Gud var den centrala punkt som öppnade tingens verklighet för Swedenborg. Änglarna såg ut som vanliga människor. Handlade han gott mot medmänniskorna belönades han med skönhet och vacker natur i drömmen. I motsatt fall krympte världen och naturen vissnade.
I "andens rike" fick han även möta Newton som dött 1727, när Swedenborg var 39 år. Och Polhem, som aldrig i livet trodde på själens odödlighet, besökte honom efter sin död. Olof Lagercrantz skriver att det besöket nog skapades av Swedenborgs behov av revansch. Nåja. Jag tänker att Newton i drömmen var Swedenborgs egen vetenskapliga begåvning och att Polhem representerade hans eget tvivel. Men själv såg han nog inte den "korrespondensen".
I alla fall tror jag att vi borde lära oss mer av det här swedenborgska korrespondensspråket. I boken "Mitt psykiatriska liv" berättar Johan Cullberg om den förfärliga chock han fick som ung medicinare, när hans bror, konstnären Erland Cullberg, kom till hans bostad en decemberkväll och berättade att han träffat såväl Mozart som Picasso under dagen och talat med dem. Johan Cullberg ringde en vän till familjen, psykiatern Gösta Odstedt, och denne rådde honom att ta sin bror till psyket på Karolinska. Eftersom läkaren där genast ställde den svåra diagnosen schizofreni skickades han vidare till Beckomberga. Vid besök där nästa dag fann Johan Cullberg brodern bunden vid en järnbrits mitt på golvet under en lampa. "Ansiktet är blankt av skräck och han stirrar mot mig med skräck i ögonen. Mellan sina ben har han en urinflaska. Den är nedkletad med avföring." Erland säger till sin bror: "Du din jävel som lurade in mej, nu måste du ta mej härifrån också."
Detta skedde år 1956. Erland Cullberg var kanske allvarligt sjuk. Men vi lär oss ju aldrig hantera någon annan tankekälla än den utåtriktade, vilket kan åstadkomma översvämning, om man är konstnärligt begåvad. Så var det ju för Swedenborg. Han klarade sig bra, kanske för att han fann en personlig översättning. Och om man vågar tänka efter ser man ju att varken Mozart eller Picasso är någon våldsam kamrat. Kanske kunde man ha sett dem som "vita blodkroppar" som den hotade organismen skickade fram? Mozart skulle ju kunna representera Johan Cullbergs glädje över musik och Picasso hans stora konstnärliga begåvning: "Vad som än händer är vi alltid dina vänner, Erland!" Kanske hade man inte behövt utsätta de båda bröderna för en så stark kränkning om man tagit Mozart och Picasso för skyddsänglar i en svår stund.
Man skall inte vara rädd för att möta änglar. De förmedlar viktiga budskap, som kan vara oss till hjälp.
