Animerade drömmar på TV – ett tillfälle
Nu startar på TV en serie kortfilmer som bygger på olika personers drömmar. Först ut var Horace Engdahl. Igår kunde man se ett litet drömspel från hans nattliga scen. Nej, så roligt! tänkte jag förstås. Där är han! Han har stigit ut ur ”hjärnburen” som jag bloggade om i februari! Nu är den sinnliga tankekällans stund kommen. Fem minuter skulle det ta. Nina Holst stod för regin. Vad skulle jag nu få se?
Jag såg liksom två par näckrosblad, och på varje bladpar satt en grupp nakna män, några med ljusa kroppar men de flesta med svarta. Horace riktiga röst berättade för oss att vi såg en teaterföreställning som han hade i uppdrag att recensera. Alla skådespelarna på näckrosbladen var döda ryska tsarer, fick vi veta. Vi såg sedan en teaterdocka som föreställde Horace sitta ensam i teatersalongen med stora, stirrande ögon. Han såg litet olustig ut. Han började känna sig osäker, sa han, för han kände mer och mer sig själv som en del av den föreställning han skulle recensera.
Här finns nu en möjlighet för hela svenska folket att undersöka den sinnliga tankekällan. Man kan bilda drömgrupper i familjen. Då lånar var och en Horaces Engdahls dröm som vore den ens egen. Sen funderar man över vilka känslor den väcker. I vår kultur hoppar vi så gärna över de viktiga känslorna och går direkt på vad drömmen betyder. Stopp där alltså! Vad känner du när du vaknar upp ur denna dröm? Vad känner du när du sedan skriver ned den? Ändrar sig känslorna? Känn dig in i ansvaret att recensera en alldeles ny teaterföreställning, känn konfrontationen med de döda tsarerna! Hur känns det att upptäcka att gränsen mellan dig och skådespelarna blir osäker?
När alla i gruppen har uttryckt sina känslor närmar vi oss betydelsen av drömmen. I en klassisk drömgrupp får man aldrig påstå att man vet vad drömmen betyder för konstnären som har drömt den. Man får bara ta den till sitt eget hjärta: vad skulle den betyda för mig?
Det är det konstnärliga i var och en av oss som drömmer, liksom det är dröm i all konst. Bara du sätter dig med en penna eller en pensel eller numera kanske med fingrarna på ett tangentbord, så rustar sig den sinnliga tankekällan för överfall. Ett annat språk spänner upp sitt paraply. Du gillar det nog inte, men en annan logik knuffar sig fram. Öppna dig eller slut till – valet är ditt. Men belöningen är att den som öppnar sig för sina egna och andras drömmar får en ny förståelse för dikt och konst.
Vi får ett språkligt tips i drömspelets titel: ”Likriktning”. Ordet syftar på att skådespelarna inte är levande människor utan ”lik”. Men döden är förstås också den stora ”likriktaren” mellan oss alla, furstar och namnlösa uteliggare, svenskar, romer, judar, muslimer. Inför döden är ingen bättre eller sämre. Den ena människan är ”lik” den andra. Den sinnliga tankekällan framhåller det ständigt. Den abstraherande tankekällan kommer i det stadiet fullständigt tillkorta. Gömma dig kan du inte heller, och om ”cigarretten efteråt” vet vi så litet.
I demokratins namn behöver vi drömmen, meditationen kring den och den alltid tillfälliga tolkningen. Därför är jag så otroligt glad, när en dörr öppnas på glänt och innesluter drömmeriet i kulturen. Så kan språket bli helt. Jag måste avsluta med några rader av Göran Tunström ur diktsamlingen Svartsjukans sånger:
Då vill jag be en enkel bön för språket
Låt oss vårda det med våra yttersta resurser
Låt oss öppna laboratorier och skolor
och mötas där utan lättja
Låt oss studera föremålet och dess spegelbild
i våra hjärnor
och relationerna mellan dem
Det kanske finns en klar värld
där de får plats på samma gång
en vajande sekund
Kamrater, förena er
Luta er ut över språket
Det lever
också djupt under sig självt!
Jag funderar förstås över vad min tolkning av Horace Engdahls dröm skulle bli, men det blir för långt nu, så det sparar jag till nästa gång! Försök själv!
