Dröm dikt myt. Stina Hammar

När en dröm presenteras i en grupp enligt Montague Ullmans metod, läser drömmaren upp sin noggranna anteckning, och sedan får kamraterna fråga om alla sakliga detaljer som kan göra drömmen tydligare för dem. Var det sommar, var det vinter, blev du blöt, såg du vilken färg det var på skjortan? Sedan följer en stilla stund, när var och en försöker göra drömmen till sin. I det samtal som uppstår när gruppdeltagarna berättar vad de känner och tänker om drömmen får ingen störa drömmaren med blickar eller kommentarer. Drömmaren sitter avskild och lyssnar. Till slut återlämnas drömmen med tack för lånet till drömmaren som då får tillfälle att kommentera om hen vill.

 

Det finns ingen tolkning som är ”den rätta”. Alla som deltar utgår från personliga erfarenheter. ”Om det vore min dröm”, lyder formeln. På så sätt skyddas drömmarens integritet medan vi vidgar varandras register och hjälper varandra att se den sinnliga tankekällans grundläggande strukturer.

 

På TV-play har jag nu upprepade gånger kunnat se Horace Engdahls animerade dröm Likriktningen, och på så sätt har jag kunnat rätta till detaljer och hjälpa mitt minne. Jag har haft stort nöje av denna möjlighet. Om Likriktningen var min dröm skulle jag vakna upp så glad över att min drömverkstad kostade på mig en så spännande och tydlig dröm. Numera nöjer den sig annars med korta bilder, en smak av något, en doft, ett yttrande eller en visa. I Horace Engdahls dröm ingår ingen visa, men jag har på sista tiden överraskande undfått toner ur en rysk manskör i mitt öra, kanske som ett eko av hans dröm.

 

Horace Engdahl berättar att han drömde den här drömmen natten före en resa österut. Filmen börjar med bilden av en stor båt på väg ut mot havet. Jag låter bilden glida över i mitt eget inre landskap. Som dyningar efter en båt som för längesedan drog förbi bland mina ytterskär fortsätter och fortsätter den ryska manskörens toner att brusa i mitt öra. De många stämmornas samklang tolkar jag som min sinnliga tankekällas reflexiva svar på titeln till den animerade drömmen i TV, Likriktning. Hela drömmen började i detta ord, som dök upp ”som ett ogräsfrö” i Horace Engdahls hjärna. Likriktning är något annat än samklang. Den sinnliga tankekällan arbetar så med likheter, variationer och motsatser.

 

För tjugu år sedan arbetade jag med Dostojevskijs roman Idioten. Det var min ”resa österut”. Jag läste samtidigt den ryske litteraturvetaren Michail Bachtins bok, Dostojevskijs poetik, som 1991 kom ut i svensk översättning. Han talar om hur Dostojevskij arbetar ”polyfoniskt”: ”Hos Dostojevskij är två tankar redan två människor…”

 

Michail Bachtin hävdade att detta var något specifikt för Dostojevskij. Men så är det inte. Så arbetar alla drömmar och myter, och många diktare arbetar så. Det är helt enkelt ännu en regel i den sinnliga tankekällans grundläggande logiska system.  I romanen Idioten lärde jag känna många röster, så motstridiga att huvudpersonen Furst Mysjkins epileptiska anfall kunde ses som en sammanfattning av den omöjliga samordningen. Den ryska manskör jag vid den här tiden råkade höra på radio blev för mig just en kontrast att lyssna till. Den gav en idé om den fromma ikon Dostojevskij totalt misslyckades med att måla i furstens gestalt.

 

Fursten står helt främmande för sina drömmar, visar Dostojevskij. Den samordnande komponent diktaren sökte, gestaltade han mot sin vilja i den dödssjuke studenten Ippolit, som både filosoferar intelligent och drömmer livligt. Kring hans person skulle de andra rösterna kunna bilda stjärna. Men i Dostojevskijs dagbok kan man läsa att Ippolits tendens att bli romanens centralfigur var tabu för honom. Troligen hade diktaren en alltför dualistisk syn på livet. Han var mycket osams med sin penna. Men om romanen vore min dröm, skulle jag tolka att Ippolit var romanens nyckelperson.

 

När jag nu sett den animerade drömmen Likriktning på TV-play, ser jag att grupperna med skådespelare är tre och inte två som jag hade för mig. Men det dualistiska tänkesättet antyds genom att skådespelarna kontrasterar mot varandra som ljusa och mörka gestalter.

 

Horace Engdahl uppträder själv i sin dröm. När jag lånar drömmen, måste jag också låna hans roll. Det är inte så svårt för mig att se mig själv som en kritiker som sitter i en teatersalong och skall bedöma en föreställning.  Den skall visserligen bara anmälas på min blogg, men några läsare vet jag att jag har, och det är viktigt för mig att vara tillförlitlig. Jag ser ju hur lätt jag ser fel, hör fel eller glömmer sammanhang jag nyss såg klart. Det är förargligt, men det är ålderdomen som är obeveklig.

 

Föreställningen är omdiskuterad. Vad tycker jag och hur skall jag motivera det? Jag känner att något är fel, men jag vet inte vad. Jag undrar i drömmen hur skall jag kunna bevisa att detta är dålig konst. Kanske är jag så gammal och förstelnad att jag inte förstår det nya som ”marken är beredd för”?

 

Var är kvinnorna? Det jag ser i drömmen är män, skådespelare som inte bara föreställer döda tsarer – de är riktiga tsarer: ”anfrätta lik”. När jag vaknar upp ur denna förvirring tycker jag att drömmen skojar med mig. Jag har haft det där ordet ”lik” förr i mina drömmar och vet att jag måste se upp med dess dubbelbetydelser – skulle jag kanske vara ”lik” tsarerna på något sätt?

 

Kanske är de döda tsarerna makttankar som försöker styra mig. Tsarerna rådde över människors liv och död. Vid 27 års ålder fängslades Dostojevskij på grund av en kritisk skrift han lånat sin röst till i en diskussionsklubb. Han dömdes till döden och benådades av tsaren just före avrättningen. Han fördes till fängelse i Sibirien, fyra års tukthus följt av fyra års soldattjänst i straffkompani. Men vad spelar tsartiteln för roll? Liknande händelser förekommer ju alltjämt dagligen i stater som gillar ”likriktning”.

 

Nog är jag litet väl skräckslagen att inte vara ung och duktig och omdömesgill. Vad fruktar jag?

 

Bortsett från min persons anseende är det en viktig fråga vad konst är. Står inte här de båda tankekällorna mot varandra i en sorts maktkamp? Jag läser ibland kritiker som inte vill besväras av bildtankar. De kanske inte själva brukar drömma. Metaforer är tröttsamt, tycker de. Realistiskt skall det vara! Vi stänger av bildflödet. Vi nöjer oss med vanlig utåtriktad sinnlighet och skryter med det. Så låter vi den sinnliga tankekällan förtvina. Konsten skakar fram på den abstraherande tankekällans villkor -- det som Birger Sjöberg kallade för ”hästen Konstruktissa”. Till slut kan man inte gestalta mer, bara berätta det som man tror sig ha upplevt. Tusentals sidor självbiografiskt material skall väl övertyga om att man finns.

 

Men om man inte får symbolisera kan man inte spela teater, ty varje skådespelare är ju en symbolisk docka för diktarens dynamiska tanke. De som rör sig på scenen i den animerade drömmen Likriktning anges i realitetens namn vara sedan länge döda verkliga tsarer. I drömmen anar jag olustigt att något inte stämmer. När jag vaknar vet jag att anfrätta lik inte kan spela teater på någon annan scen än drömmens. På den vanliga scenen är jag hänvisad till den symboliska lekens djupa flöden. Det är i samspel mellan de två tankekällorna konst uppstår.

 

När jag lånar denna dröm som min egen, tolkar jag att de ryska tsarerna ger kropp åt den godtyckliga makt som vill styra mig inifrån med många reflexer. Drömmen hjälper mig se, och det är också konstens uppgift. Eftersom tsarerna här är döda och deras kroppar i upplösning, hoppas jag att deras tid i mitt system är ute. Drömmarna har jagat bort dem.

 

Det viktiga för mig är att jag själv är en fri människa. Min dröm övertygar mig om att mina inre tsarer alltjämt hotar mig om jag tänker själv och misstar mig om vad ”marken är beredd för”. Därför vill jag i drömmen gå till domstol och klaga över ”brott mot griftefriden”.

 

Men oj! Då bekänner jag samtidigt att jag varken kan skilja på tankekällorna eller samordna dem.