En själ i massan
Människans kropp är dubbel: vänster-höger. Vi har också fått dubbel intelligens, såväl en sinnlig som en abstraherande tankekälla. Om detta får vi tyvärr ingen adekvat undervisning i skolan. Det skulle annars passa utmärkt i samband med religionsämnet, eftersom det är den sinnliga tankekällan som är religiös och den abstraherande som är tvivlande. Dessutom är hjärnans sätt att arbeta lika över hela världen.
Nästan allt jag skriver handlar om behovet att lära känna den sinnliga tankekällans arbetssätt, det jag också ibland kallar Eurydikes visa. Min förra blogg handlade om Glucks version av sagan om Orfeus och Eurydike och jag prydde den med en bild av Berit Hjelholts väv I dödsskuggans dal. Så som Berit har berättat för mig väver hon gärna tidigt på morgonen, när drömseendet ännu är nära. Med sina bilder ”sjunger” hon Eurydikes visa med en dunkel tydlighet som även Orfeus lyra lockas av. Den goda dubbelheten är det vi skall leva med. Klippan som Berit gestaltar i trådar leder våra tankar just till en klippa som vi även kan peka ut i geografin, men det namn Berit satt på väven är en hänvisning till ett inre landskap med villkor vi inte kan överträda.
Den sinnliga tankekällan bryter ofta igenom det rationella vaneseendet som ett mirakel. Det hände poeten Johan Henrik Kellgren på 1780-talet, när han blev förälskad. I dikten Den nya skapelsen vittnar han om hur perspektivet förändrats från mono- till stereoseende:
Och ljuset kom, och livet tändes,
En själ i stela massan flöt;
Allt tog ett andedrag som kändes,
En röst som till mitt hjärta bröt.
”Själen” talade med många röster:
Och vrede var i havets vågor
Och ömhet uti källans sus,
Och majestät i solens lågor,
Och blygsamhet i månens ljus.
Ett genombrott av den sinnliga tankekällan är således en stark upplevelse. Nu i påsketider har jag läst i SvD om poeter som haft profetiska anspråk. Man känner sig bli språkrör för något större, ja för alla lidande kämpande människor. Jaget flyter ut i många gestalter. Strindberg skrev sålunda följande fundering: ”Är det jag som skriver dessa lamentationer eller är det Job?” Men det är hundra år sen nu. Nog borde vi i dag få lära oss hur den sinnliga tankekällan leker med alla världens roller och ger oss många kamrater till stöd och eftertanke.
Men ingenting sådant läser jag i dagens tidningar.
I DN skriver Göran Greider på påskdagen en ömsint essä där han diskuterar Jesu uppståndelse. Han stöder sig på historikern och teologen John Dominic Crossan. Särskilt fäster jag mig vid tolkningen av Emmausepisoden. Två ledsna och hopplösa lärjungar på vandring får följe av en okänd man. Först när de bjuder honom på mat och han bryter brödet ser de att främlingen är Jesus. Det är som en uppenbarelse av en ny riktning för deras liv. De får inte stanna i hopplöshet. Greider skriver: ”Guds kungarike var ett rike på denna jord. Det fanns här och nu, dess ideal måste förkroppsligas i ett levt liv – i de gemensamma måltiderna eller vidrörandet av de oberörbara.”
På samma sätt som lärjungarna i Emmaus upplevde att de åt med Jesus får sörjande ofta en stark känsla av den dödes närvaro i rummet, skriver Greider. Det finns tröst i det. Vi laddar omgivningen med våra känslor, sorg och glädje. Tomrummet förkroppsligas. Det Greider inte har erfarenhet av är den sinnliga tankekällans tydlighet. Vem ropar på mig i drömmen: ”Stina!” Rösten är min sons. Jag hör den. Men den hör inte bara till mig. Den ekar också oförklarligt i andras drömmar. Jag har försökt beskriva detta i boken om honom: Jag tar det på kroppen jag.
Kanske kommer kvantfysiken att hjälpa oss förklara sådana medvetandevågor. I påsk har jag läst en märklig diktsamling, Osäkerhetsrelationen av Helena Granström. Författaren som själv är fil.lic. i matematisk fysik vid Stockholms universitet anstränger sig verkligen att överbrygga gapet mellan naturvetenskap och poesi. I dikterna för hon ett samtal med E. och N. och S. och B. och Werner. Så småningom förstår jag att rollerna hon leker med är Albert Einstein (E), Niels Bohr (N), David Bohm (B), Werner Heisenberg (Werner) och Erwin Schrödinger (S). Diktsamlingen börjar med att naturvetenskapens forskare avfärdar poetens romantiska världsbild:
Du tror att det är himlen som är blå men det är inte den
Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som
är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns
lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats
bråddjup.
Hon laddar partikeln med vibrerande passion. Men laddningen återförs av motspelarna till henne själv och förringas:
Himlens blå är ingenting annat än färgseendets blåtira,
Ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen.
Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga
skönsång. Det du tror är himlens blå är bara ljudet av
din kropp som sjunger för dig.
”Ingenting annat” och ”bara”. Så avfärdas Eurydike och kroppen som bjuder bilder och toner: ”sjunger för dig” och Orfeus. Diktsamlingen slutar efter en grundlig diskussion: ”Du blundar och ser plötsligt alldeles klart.”
Lika klart som Berit såg sin bildväv I dödsskuggans dal. Klippa är klippa och ändå inte bara det. Som Kellgren upptäckte: ”En själ i stela massan flöt.”
I
