Maja Lundgren 2 ”ärendet”
På nätet läser jag Sara Danius DN recension av Maja Lundgrens bok Mäktig tussilago. Den är slagkraftig och egensinnig, tycker hon, men saknar ett ärende.
O nej! Just hennes ärende har fängslat mig. Efter grundlig läsning känner jag mig hemma i Maja Lundgrens text. Men jag läser ju inte som andra. Jag har benat texten som vore den en fisk. Jag är pedagog till yrket, och med utgångspunkt i min kunskap och mina erfarenheter av dröm, litteratur och psykologi försöker jag se och förklara det som konstnärer gestaltar. Att ”förklara” och att ”gestalta” är två skilda tänkesätt människan har. Förklarar gör man med den abstraherande tankekällans hjälp utifrån, gestaltar gör man inifrån med den sinnliga tankekällans mäktiga kraft. Mäktig som tussilago?
Oavsett konfession är det vanligt att konstnärer vill både undersöka och gestalta det som i bibeln kallas ”Ordet”. Jag menar att Maja Lundgren gör det, intensivt och humoristiskt. Det är det viktigaste ärende en diktare kan ha. Hennes uppgift är ju att jobba med ord och försöka få dem att ”bli kött” eller åtminstone likna ”kött”, dvs liv som berör vårt hjärta, så att det vidgas utöver vanan eller lagen. Och miraklet kan ske. Vilka är villkoren?
Det främsta villkoret är att man blir som ett barn och som ett barn låter leken komma direkt ur kroppen. Inga beräkningar och förbehåll. Leken innehåller också smärta som barnet behöver bearbeta. Därför är det mycket korttänkt att minska barns lekutrymme som nu sker i vår skolpolitik. Med vuxnas fixering vid kunskap och karriär tar vi insiktslöst ifrån barnen ett sätt att tänka i kärleksrelationer. Det är detta poetiska lekområde som Oscar i Mäktig tussilago återerövrar. I romanens första stycke låter Maja Lundgren honom verkligen bli ”som” ett barn. När psykiatern frågar honom om han ”hör röster” skrattar han till:
Hans blick sökte sig ut genom fönstret, samtidigt som han drog den djupa suck barn drar när de avrundar ett långt gråtpass. / Att komma över en kulle med skrapade knän. Så var sucken.
Barnpsykiatern DW Winnicotts berömda tes är att ett barn inte kan utvecklas socialt utan en nalle. Men det gäller oss alla, menar jag, och det är dröm, konst, litteratur och religion som är den ”nalle” vuxna behöver för att få tag på sitt liv. Detta gestaltar Maja Lundgren med Oscar, hans tolv gäster, hans familj i olika generationer och hans psykiater.
”Tankarna är som människor”, hjälper Oscar psykoterapeuten att förstå. Man kan också säga: varje människa är en tanke. Den ryske litteraturforskaren Michail Bachtin sa just så om Dostojevskijs diktade värld: ”Han framställer varje tanke som en persons ståndpunkt”. Så är det också med våra drömmar. Och Maja Lundgrens bok är en teaterscen för tankar utifrån och inifrån i mänsklig gestalt.
Oscar lever i dubbla världar: ”rösterna inuti huvudet, de är så fina och mjuka. Det är rösterna utanför huvudet som är ett helvete.” När jag tittat på TV en kväll händer det att jag också är rädd för de kalla röster jag hört. Eller de förtvivlat meningstomma som Bodil Malmsten gestaltat i sin: ”Tryck stjärna!” som jag såg igårkväll.
Sara Danius skriver: ”I Lundgrens nya bok finns kyla, gott om kyla. Men var finns ärendet?”
Det är omöjligt att upptäcka Maja Lundgrens ärende om man själv är helt inställd på den abstraherande tankekällans logik om vad som är sjukt och friskt. Oscar har försökt uppfylla alla givna roller ”tidsödlan” begärt av honom, men han har inte fått någon belöning. ”Tidsödlan” är både ett hotfullt fabeldjur i Oscars värld och ett tidsbegrepp. Kanske är det från början skapat av Harry Martinson som i sin dikt Det outtröttliga skriver så här:
Fort tröttnar mänskan, livet tröttnar inte.
Fort tröttnar ögat, ljuset tröttnar inte.
Med ändlös hopplöshet för dig personligen
skall glitterormen fri i snåren kräla
i evigheters evighet, och ljusets ödla
på stammen klättra upp och se på månens vägar,
som ligga dallrande på alla hav.
”Ljusets ödla” som Martinson gestaltar, överlever människan och letar inte efter henne, när hon är borta. Det är Oscar som måste finna essensen i sitt liv innan ”var gardin blir kolsvart natt”, som Martinson vidare skriver i sin dikt.
Oscar är beläst och det han (eller Maja Lundgren) fått i sig så att säga med den svenska modersmjölken glimmar i texten, åtminstone för mina lärarögon. Jag kan tänka att det är just sådant som är underlag för Oscars inre röster. Ty den sinnliga tankekällan sparar vänligt all poesi och alla visor vi lärt oss och låter dem sjunga i vårt huvud natt och dag. Men vi lyssnar vanligen inte. Dikten som inleder boken kan syfta på den uppmuntran Oscar får av allt han läst:
Gud ger sig tillkänna med hjälp av små blinkningar,
den nåderike flirtaren.
Han ikläder sig naturens hela tussilagostass,
Pryder sig med smörblommor, alla dessa små guldmyntfötter.
Vem behöver några andra medaljer?
Inte Gud.
Jag tror att det är alla dessa ”små blinkningar” från andra diktare som Oscar kallar för språkets gudomliga ”guldmyntfot”, vars sinnebild i boken är tussilagon själv.
Jag tror alltså att Maja Lundgrens ärende är att gestalta ”Ordet”, den dubbeltunga som är alla människors rättighet, men som vår kultur föraktat och undertryckt. Det språket är skatten, ”pinnen i sig” som Oscar söker.
