Det tvivlande leendet
I Åkerns hunger berättar jag om min egen drömprocess och hur min egen religiösa verklighet växte fram. Min gudsbild prövades i olika drömmar. En gång knuffades jag av hjärtlösa händer ut ur ett flygplan på mycket hög höjd. ”Här kan då ingen annan än Gud vara med mig!” yttrade jag sarkastiskt i mitt svindlande fall. I samma ögonblick omslöts jag av Sunnanvinden. Som vore jag ett litet barn bar vinden mig och förde mig till min egen vuxna säng. Jag tolkade efteråt drömmen som förlösning ur en situation som blivit mig för trång. Samtidigt fick jag en vacker och sinnlig bild av den Gud jag tvivlade på. Min identitet bekräftades genom att jag placerades i min egen säng, där jag också i yttre mening mottog drömmen. Det var mitt utgångsläge. Ingen annan människa kunde ju veta det som omslöt hela min kropp i drömmen.
Eftersom man är så ensam om den sinnliga tankekällans gåvor kan man aldrig bevisa att de är sanna. Är inte alltsammans bara önskedrömmar? Kanske är det som försvar mot sådant tvivel som religionens försvarare alltid vill placera ”uppenbarelser” utanför sig själva och gärna dra in andra människor som vittnen i sina berättelser. I det längsta vill man använda samma bevis för den inre verklighetens upplevelser som för den yttre. Det är så man läser bibeln, antingen man försvarar varje dess bokstav som historisk eller om man som Jonas Gardell (Om Jesus) och Lena Einhorn (Vad hände på vägen till Damaskus) förklarar den sociala och religiösa situation som rådde, när Jesus gick på jorden. Det är intressant och viktigt, men jag har ett annat mål när jag läser de gamla berättelserna. Jag söker i myten som i drömmen, dikten och konsten ett böjningsmönster för mänsklig utveckling, etiskt och poetiskt.
Abraham i Första Mosebok beskrivs som en nyckelperson mellan två mytiska kulturer. Berättaren låter honom förflytta sig kroppsligen till okänt land för att understryka stor förändring. Han är inte flykting och hans släkt tycks vara välbärgad. Såväl hans son som hans sonson hämtar lugnt sina hustrur från släktens hemtrakt. Abraham är snarast upptäcktsresande i ett nytt sätt att tänka.
”Om vårt medvetna liv inte ska bli förstelnat krävs det en ständig förnyelse genom kontakt med flödet av psykisk energi i det omedvetna”, skriver jungianen Marie-Louise von Franz (Sagotolkning 1986). Det von Franz kallar ”det omedvetna” kallar jag ”den sinnliga tankekällan”. Jag vill betona att det handlar om en annan sorts medvetande. Detta speglas i de bibliska berättelserna som något viktigt -- men verkligen svårt!
Kanske att gudavärlden i Sumer hade förlorat sin ursprungliga emotionella laddning och att prästerskapet tillbakavisade människans egna upplevelser? Ungefär så har kristendomen det i dag. Den bjudande röst som fick Abraham att utvandra vittnar om den sinnliga tankekällans drömska genombrott. Våga undersöka! Tänk själv! Ta din frihet! Upplevelsen var så stark att han följde röstens anvisningar. Han tänkte sig att rösten kom utifrån rymden, och han personifierade den manligt: ”Herren”. Rösten blev hans arbetsgivare men också hans stöd och vän.
Men ”Ordet” räcker inte. Våra sinnliga redskap vill bli använda. Dock krävs det speciella omständigheter för att vi skall släppa våra invanda ramar, det vet berättaren och tar solen till hjälp. När det var som hetast på dagen i Mamres terebintlund genombröts Abrahams rationalitet och han blev synsk. Herren uppenbarade sig för honom i tre mäns gestalt. Abraham tvådde de tre männens fötter och lät ställa fram tjockmjölk och kalvstek.
Vilken historia! Dröm blandas med yttre verklighet. Sådant kan ske när solen skiner hett på en gammal mans huvud! Men vad tänker berättaren? Han vet liksom varken ut eller in. Är Herren en enda eller är han flera? Pronominet ”de” smälter plötsligt ihop till ”han”, och kallar sig för ”Herren”. De tre manliga gästerna frågar efter Sara, tältlägrets drottning. Herren lovar henne en son inom ett år. Det är verkligen rörigt! Men historien har förstås vandrat genom många munnar?
Sara lyssnade ”i rummet bredvid”, får vi veta, och där skiner inte solen lika hett. Hon är inte lika omtöcknad som Abraham och den här gången är det kvinnan som får bära det sunda förnuftet. Det är nu hon ler sitt berömda leende. Hon tycker att Herrens löfte att hon skall föda är orimligt. Förklaringen därtill är strängt biologisk: ”Sara hade icke mer såsom kvinnor pläga ha.” Det är många som läst den här berättelsen med Saras ögon och förkastat hela den mytiska historien. Men jag tycker att berättaren skickligt konfronterar den sinnligt-mytiska tankekällan med vardagslivets krassa orsak och verkan. Det är svårt att skilja det sakliga språket från det symboliska. Man har anledning att tvivla tills man lärt sig tänka på två sätt. Den vanliga verklighetens förutsebara kunskap står mot drömsynens överraskande budskap om något nytt. Vad är rimligt? Berättaren löser konflikten, väljer att tro på undret: ”Är då något så underbart, att Herren icke förmår det?”
Men det tar lång tid och många sagodrömmar för att lära sig skilja det yttre från det inre. Saras spontana leende är en sinnlig reflex som här står mot Abrahams beräknande ord. Hon är där hon är, en parallell till tuppen som gol i soluppgången så att Petrus grät över sin trefaldiga förnekelse, vilket Jesus – mästaren av båda tankekällorna – faktiskt hade förutsagt. Berättelsen om Sara är bara ett förspel till det som i Nya Testamentet sker med Johannes Döparens föräldrar, Elisabet och Sakarias, och slutligen med Maria, Jesu moder. Vilken följetong! Fortsättning följer.
(Läs gärna berättelsen i Första Mosebok Kapitel 18.)
