En modern mystik?
Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, efterlyser i SvD den 17 maj 2010 en ”modern mystik” som kan hjälpa oss ta ett nytt grepp på den destruktiva motsättningen mellan Västerlandets rationalism och islam. Vi har fastnat i den traditionella argumentationen mellan religion och upplysning, menar hon. Det är inom mystiken som nyckeln till andlig förnyelse måste sökas, skriver Elisabeth Özdalga. Men då måste vi tänka nytt både i öst och i väst.
Den moderna människan är framför allt en storstadsmänniska, säger hon. I storstaden finns inga traditionella meditativa platser, där människan i lugn och ro kan konfronteras med sina inre passioner. Hon hänvisar till den turkiska författarinnan Asli Erdogan, som beskriver detta i sina romaner. I hennes roman Den mirakulöse mandarinen lever människan i ”en kamp på liv och död för livsuppehället, människovärdet och meningen med livet.” Människan jagar genom storstadens mörka gränder utan att få någon form av klarsyn på sig själv eller livet.
Dagligen får vi rapporter om den moderna människans ångest och känsla av meningslöshet. Det gäller hela jordklotet! För att tolka Asli Erdogans skapade storstadsvärld och nå den mystik som förenar oss alla på djupet, räcker det inte med ett rent litteraturvetenskapligt förhållningssätt, skriver Özdalga. Också skilda ämnesområden måste närma sig varandra. Hon framhåller varmt förre ärkebiskopen K. G. Hammars skrifter som gränsöverskridande inspiration. Han förordar ”ett poetiskt förhållningssätt i tolkningen av de religiösa texterna.” Han har en sökande inställning också till begreppet ”Gud”. Olika tider och olika kulturer fyller det med skilda innehåll. Ingen tolkning är en gång för alla avslutad, utan vi befinner oss sedan tusentals år i en evolutionär process, menar K. G. Hammar.
Jag blev så glad för att Elisabeth Özdalga i sin artikel sammanbinder de religiösa texterna med skönlitteraturen, som om allt detta kom ur samma tankekälla – ja, det som jag kallar den sinnliga tankekällan! Djupast av allt ligger drömmen, menar jag. Ur den växer de stora religiösa visionerna ur vilka konsten i sin tur sedan äldsta tider tagit sin näring. Teologin har för säkerhets skull ritualiserat de komplexa visionerna. Genom sin öppna, humana inställning går K. G. Hammar i spetsen för dem som vågar bryta det mönster, som i Bibeln beskrivs som språkförbistringen efter Babels torn.
Vetenskap av alla slag lär oss långsamt förstå vad som händer med oss. Men utan det som spränger fram ur vårt inre, konsten och våra drömmar, torkar den blommande grenen bort. Och då ter sig livet som en öken. En modern mystik måste utgå från forskning om den sinnliga tankekällan i sin helhet.
En teologiskt väl utbildad författare som Göran Tunström kan lära oss mycket om den moderna mystiken. Jag avslutar gärna med några rader ur hans dikt i Svartsjukans sånger (1975):
Då vill jag be en enkel bön för språket
Låt oss vårda det med våra yttersta resurser
Låt oss öppna laboratorier och skolor
och mötas där utan lättja
Låt oss studera föremålet och dess spegelbild
i våra hjärnor
och relationerna mellan dem
Det kanske finns en klar värld
där de får plats på samma gång
en vajande sekund
Kamrater förena er
Luta er ut över språket
Det lever
också djupt under sig självt!
