Dröm dikt myt. Stina Hammar

"När börjar en historia? Den har ingen början. Den ingår i en större historia", skrev Elin Wägner i en av sina romaner. Jag har just läst en biografi om henne som kom ut i två delar 1977 - 1980, skriven av paret Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. 600 intressanta sidor!

Elin Wägner var nästan 40 år när kvinnan äntligen fick rösträtt. Jag själv har haft tur, född 1923 med självklar rösträtt. Min mamma tyckte att jag redan från början utnyttjade den för mycket. Drömmen om hönsmamman (blogg 5 mars) visar att jag fortfarande har till uppgift att skrika som en väckarklocka tills även det som min mamma personifierar i min dröm vaknar på allvar. Kanske kan man säga att jag skriker för Moder Jords rösträtt i vår egen kropp, i mannens och i kvinnans. Vakna, Ordets Moder! Vakna Dröm, Myt och Saga!

Under andra världskriget gav Elin Wägner ut en bok som hette just

"Väckarklocka". (1941) Hon var då nästan 60 år gammal, och hennes syfte liknade mitt. Jag kom också sent i gång med mina drömmar och mitt mytiska tänkande. I "Väckarklocka" såg Elin Wägner Moder Jord som en självsvåldigt förtryckt kvinna. Hon lodar kvinnans mytiska historia ned till en moderålder, när ännu inte det dunkla oraklet i Delfi hade skjutits undan av den manliga klarhet som Apollon representerar. I de grekiska tragedierna spårade Elin Wägner den splittring som fört oss in i det ena kriget efter det andra. Men hon skilde inte klart på oss vanliga kvinnor och det mytiskt kvinnliga i alla människor:

"Kvinnovärlden är ett tungt bergsmassiv, fyllt av källor, vattenblänk och underbara möjligheter", hoppades hon.

Hon började leta efter ett samvete, som hon definierade som "kvinnligt". Men också kvinnorna var inskolade i det krigiska tänkesättet. I fråga om pacifism gick Elin Wägner längre än någon av sina vänner. När andra världskriget närmade sig försökte hon inspirera kvinnorna till strejk. De skulle inte lyda våldets direktiv en gång till, inte gå ned i skyddsrum och inte bära gasmask. Liksom männen skulle de vara villiga att ge livet, men för icke-våldsprincipen.

I Fogelstagruppen, hade hon vänner ända sedan rösträttskampen. När det gällde motståndet mot Hitler splittrades de. Han var ju inte tilltalbar. Måste man inte ta till vapen ändå? Efter kriget kunde Elin Wägner tänka att hon trots allt inte hade insett "vad människor kan tillfoga människor".

I oktober 1935 gick Mussolini till angrepp i Abessinien. Var fanns kvinnorna? Hade vi ingenting lärt oss? "Vi kan ju inte, vi duger inte", skrev Elin Wägner i sin arbetsbok den 21 december.  Då hade hon sedan den 26 oktober legat svårt sjuk. Benen tycktes förlamade och hon hade talsvårigheter. Hela hennes kropp speglade den vanmakt hon kände. Hur skulle man komma ut ur "systemet" som rådde? Hon började intressera sig för psykoanalys. Kanske fick man vägledning av drömmar? På våren 1936 hade hon följande dröm:

Hon hade stått framför en vilt brusande fors som hon till varje pris måste över. Men den enda bro som fanns var mycket primitiv: löst och glest lagda trästockar i en vinglig ställning, som vajade i blåsten utan räcke att hålla sig i. När Elin i drömmen kommit till mitten av bron upptäckte hon till sin fasa, att den saknade fäste på andra sidan - stockarna slutade i blotta luften. Full av vanmakt lade hon sig ned på magen: nu kom hon varken framåt eller bakåt, tyckte hon. Då hörde hon ett barn ropa klagande bakom sig och barnet var hon själv som liten. Det ville också över floden men visste inte hur. Då sträckte den vuxna Elin händerna bakåt, kände barnets händer fatta hennes och med barnet i sina armar vågade hon språnget över till andra sidan.

Detta är alltså biografiförfattarnas referat av drömmen, och jag kan inte veta hur nära det ligger drömmarens egen skildring. Jag skulle velat fråga henne om drömmen visade att hon verkligen fick landkänning under sina fötter när hon tog språnget med barnet i famnen.

Barnet som en gång var hon själv, hade sin egen historia. Hon var föräldrarnas första barn, och fadern var förargad över att inte få en son. Hennes mor dog i barnsängsfeber innan hon fyllde tre, och den kvinna som blev hennes styvmor förstod inte alls att knyta an till henne. Fadern var docent i filosofi, och när Elin i tonåren bad att få extra undervisning i filosofi vägrade han. Vad skulle flickor läsa sådant för? Aldrig mer öppnade hon en filosofibok i hans bibliotek. Jag tänker att Elin redan som barn vant sig vid att göra språng, där ännu ingen väg var banad. Och mycket hade hon varit med att förändra.

Hon var nu 54 år. Hon var barnlös. Hennes vision om förhållandet mellan man och kvinna hade inte gått i uppfyllelse för henne själv. De allvarliga kärleksförhållandena, dels till John Landqvist, dels till Sigfrid Sieverts hade inte blivit varaktiga. Kampen för fred hade grundligt misslyckats. Hon stod ensam. Hennes bästa vänner tyckte att hon var naiv - "barnslig". Kanske hade hon vänt det mot sig själv, vilket hennes insjuknande med förlamade ben och talsvårigheter pekar på. I drömmen kan det speglas i att hon lägger sig platt på magen. Men det är då kraften kommer genom det klagande barnet som inte fick sitt människovärde erkänt, för att hon var flicka. Kanske påminner hennes klagan om många andra gånger, då hon varit missmodig men fattat mod och åstadkommit förändring.

Hon hade bett Gud om vägledning. Tillsynes saknas all vägledning i den här drömmen. Bron hon ger sig ut på har inga räcken, är endera väldigt gammal och förfallen eller också är den ett övergivet projekt. Under brusar en hotande fors, som kanske representerar hela världens oro. Det finns inga garantier för just hennes önskningar.

Hon har bett Gud om hjälp. Men det hon får är en myndighetsförklaring.

Hon är inte mer ett barn. Hon är sin egen mor nu. Hon måste tro på sig själv och de erfarenheter hon själv gjort, den bro hon själv vill bygga. Ändå skriver hon till John Landqvist: "Jag vet inte om gud spränger sina bojor i ens hjärta eller om man själv till sist förstår att man måste ge honom lös, men plötsligt blir han fri och kan tala med en." Och hon meddelar Emilia Fogelclou att hon nu är mogen att bli kväkare och ber om hennes vägledning och stöd.

I boken "Väckarklocka" går Elin Wägner alltså djupt ned i myternas spegel av mänsklighetens historia. Kanske har drömmarnas bro mellan ordens tankekälla och synernas en gång funnits. Nu är den totalt förfallen. Själv är hon en ordets kvinna, stridande journalist och författare. Visst försöker hon också handla, brukar jorden ekologiskt och är villig att offra livet i passivt motstånd mot kriget. Men språkets och tankens moder, de sinnliga bilderna, är glömda som sanningskälla. Först när hon är över femtio år börjar hon ana att det krävs en världsvid process för att upprätta en förbindelse mellan instanserna som inte är antingen - eller. En enda människa kan inte bygga bron mellan våra tankekällor, den ljusa och den mörka. Det kräver en känslomässig process hos många människor, och det tar mycket lång tid. Men någon måste börja. Elin Wägner måste trots allt våga språnget ut i det tomma.