Sfinxens gåta
Vi har ett par extra stolar i vår tambur. Det kommer ännu vänner som tittar in i förbifarten, och då kan det vara bra att det står stolar framme, där de kan sitta ned och prata några minuter med ytterkläderna på.
Man vet verkligen aldrig vart ett samtal kan ta vägen. Tomas och jag har varsin käpp som står i en vrå innanför ytterdörren och väntar på promenader. Det var käpparna som häromdagen gjorde att vi kom att tala om sfinxens gåta i Kung Oidipus: vad är det som på morgonen tar sig fram på fyra ben, på middagen går på två ben och på kvällen på tre? Jo, sa den smarte Oidipus, det är människan! Och vi kan ju intyga att mot livets kväll är det bra med ett tredje ben, fast en rullator tycker jag är ännu bättre -- då är man tillbaka på alla fyra! -- men det visste inte Sofokles, när han omkring år 500 f.Kr. diktade sin trilogi om ödets ironi: Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone.
Genom att lösa gåtan slapp Oidipus bli uppslukad av sfinxen som på gudinnan Heras uppdrag vaktade Tebe och slukade alla som inte kunde lösa gåtan. Sfinxen störtade sig besegrad i havet och försvann. Så var man av med det odjuret – en stor katt med kvinnohuvud. Oidipus råkade strax därpå döda en gammal man som han råkade i tvist med vid en hålväg. Men det befriade Tebe hyllade honom som sin kung, eftersom den gamla kungen just hade råkat bli ihjälslagen. Änkan Iokaste ingick i överenskommelsen och de hann få fyra barn, två pojkar och två flickor, innan Oidipus insåg att han dödat sin far och gift sig med sin mor. Så hade det råkat bli eftersom hans föräldrar lät sätta ut babyn i vildmarken för att undgå oraklets spådom att han skulle göra just detta. Oidipus stack ut sina ögon och Iokaste hängde sig, och tre av deras fyra barn dog en våldsam död.
Ja, inte är det så lätt att lösa människans gåta. Man kan säga att Sofokles tar i som i dag självaste von Trier för att få sagt just det!
Det var sfinxen som jag inte förstod. Varför var hon uppslukande? Jag kom ihåg en stor målning av Dorè, som vi såg i Paris 1982. Vid ett slagfält med döda soldater har han målat en sfinx som gråter. En ängel tröstar henne. Jo, det var två kvinnor ur helt olika myter som tröstade varann. Det var oförglömligt.
De där soldaterna – är det fortfarande kung Oidipus oförsonliga söner? Man skall inte göra det för lätt för sig. Det här blir flera bloggar.
