Dröm dikt myt. Stina Hammar

Bonniers för mig helt nya tidskrift Tara har miljömärkta blanka sidor och fint färgtryck. Den påminner om sådana tidningar jag sitter och bläddrar i hos min hårfrisörska, men är utan kändisstjärnornas leenden och tårar. Tidskriften vänder sig till kvinnor ”mitt i livet” och speglar mode och mat, hälsa och prylar och hur man klarar relationer. I nr 3 2014 finns ett foto av mig bakom ett tänt ljus. Det är taget i konstnären Lovisa Johanssons ateljé i november förra året, när jag tillsammans med en grupp drömmare satt där och pratade om P. O. Enquists Liknelseboken. Nu skulle gruppens sammankallande medlem, författaren, journalisten och fotografen Ingela Bendt, göra ett reportage för Tara om betydelsen av drömgruppsarbete. Därför fanns där en fotograf som fångade mig. Rubriken på den här bloggen har jag lånat från Ingelas reportage: ”Drömmarna förde oss samman”. För många år sedan var det mina kurser i dröm, dikt och myt under beteckningen Människans inre bilder, som var ”startskottet” för drömintresset hos flera av deltagarna i samtalet kring Liknelseboken i Lovisas ateljé. Konst och dröm ligger varandra nära och befruktar varandra. Lovisa talar om hur hon gått på konstskola och lärt om form och hur arbetet förändrades för henne när ”den myllrande och befolkade drömvärlden blev ett komplement.” Som Ingela säger i reportaget: ”Att förstå drömmens bilder är som att lära sig ett nytt språk. Symbolspråket.” ”Liknelsespråket” kan man också säga. Skrivpedagogen och projektledaren hos Fabula storytelling Kersti Björkman sa för många år sen i all vänskap till mig: ”Stina, du har förstört mig!” Hon menade den gången att arbetet med dröm och konst hade gjort det svårare att prata om filmer och böcker på ett ytligt sätt i sällskapslivet. Nu säger hon om drömgruppen: ”I verklig mening uppstår det goda samtalet på ett helt annat sätt än vid en middag. Det skiljer sig också från det mer intellektuella pratet i en litteraturcirkel. Här nås mer subtila nivåer, djupare bottnar och man kommer varandra närmare.” I smärtsamma processer kan drömgruppen verkligen vara ett stöd. Barnpsykiatern Anne Vernon förundras över ”den skapande källa inne i henne som bara rinner till” år efter år och talar om att drömarbetet har hjälpt henne att komma igenom kriser i livet. Hon talar också varmt om psykoanalytikern Montague Ullman som utarbetade en metod för lekmän som ville arbeta tryggt och aktningsfullt med dröm i grupp. När jag tänker på det motstånd jag mötte när jag på åttiotalet förstod hur dröm, konst och myt hör samman, känner jag glädje över att jag envist höll ut och stor tacksamhet mot de hjälpande händer som räcktes mig. Birgitta Holm stod vid min sida, när min analys av drömmaren Birger Sjöberg avvisades som doktorsavhandling, Birgitta Östlund beredde pedagogiskt utrymme åt mina kurser på Nordens folkhögskola Biskops Arnö, när jag inte stod ut med den misstro jag mötte på Birkagården. Och Montague Ullman befriade drömmen från terapirummen. Efter Ingelas reportage kommer en hel sida, där drömgruppsarbete enligt Ullmans metod redovisas punkt för punkt, enkelt och klart som en kokbok.