Glada grodans servering
Solens stora energikälla ofattbart långt borta vänder i dag sitt ansikte mot vintergäcken i de små rabatterna i Tanto, och varenda liten blomma svarar med att vrida sin gula knopp mot solen och öppna den. Blomman kan inte låta bli. Livet är gjort så.
Det är vår på teatern också, det kan jag se i en tidningsbilaga, där skådespelare vänder granna, blomlika hattar åt olika håll, kanske mot någon inre sol som var och en har i sitt sinne. ”Sagolikt”, står det. ”Elsa Beskows värld blommar ut på scen”. Den 29 mars är det premiär för I blåbärsskogen, en dansteaterföreställning kring Elsa Beskows liv och verk på Kulturhuset Stadsteatern. Den är skapad av regissören och koreografen Birgitta Egerblad, dramaturgen Maria Persson Hedenius och ensemblen som består av dansare, musiker och skådespelare.
Jag blir oroad av namnet på föreställningen, som jag tycker tyvärr är begränsande. Putte i blåbärsskogen var hennes genombrott år 1901, men äng och trädgård öppnar sin artrikedom i större delen av hennes bilderböcker, och blått är ingen ledande färg i hennes konstnärskap. Snarare får man se upp med det gula. Hon har aldrig målat just vintergäck, men andra gula blommor som solrosor och ringblommor står som tecken på solenergi i hennes bilder. Solen själv har ofta anletsdrag och alltid gudomlig betydelse. ”Kristus är solen-i-hjärtat” skriver hon till sin fästman Natanael, den förälskade prostsonen som försökte lära henne teologiska begrepp som hörde till hans värld. Men han lärde sig ett friare tänkande av Elsa. I valvet framför altaret i Djursholm kapell har han målat en sol kring Kristusmonogrammet, och det har han säkert gjort för att Elsas Kristussymbol skulle finnas med i hans gärning.
I Solägget 1932 blir solsymbolen särskilt tydlig. Den rödlockiga älvan bor i ekens djupa hål och dansar fram årstiderna, så som Elsa Beskows pensel då gjort under trettiofem år. Älvan hittar en apelsin i skogen och tolkar den främmande frukten på sitt eget vis: ”Stackars solen har tappat sitt ägg och kan inte hitta det, för molnen är i vägen!” Snart samlas sagoskogens småfolk runt apelsinen och man upptäcker att man kan suga saft ur den. Glada grodan undrar om hon kan få den till sin servering, där det för säkerhets skull finns en skylt: ”Förbjudet för gästerna att äta upp varandra!” Men därav blir intet, för Glupska kråkan kommer som en projektil och sätter klorna i apelsinen. Och skogens ordningsvakt, tomten Krokrot, har inte någon möjlighet att hindra det, fast han vill.
Sagan är en mångbottnad liknelse. Glupska kråkan kommer oss att tänka på bombplan och på fascismen som bredde ut sig över arbetslöshetens Europa. Natanaels engagemang i olika fredsorganisationer hade inte kunnat hindra barbarismen. Glada Grodans servering för mina tankar till Birkagårdens ideella arbete bland flyktingar.
Älvan gråter bittra tårar. Hon kan inte göra annat, när solen förlorar sitt ägg. Trasten tar henne med till ”sollandet”, där hon kan klättra i apelsinträd tills våren åter kommer till sagoskogen i norr, där alla längtar efter henne.
Jag hoppas att älvans tårar får plats i Stadsteaterns föreställning, att den har känsloregister tillräckligt. Den bok jag skrev om Elsa Beskow 2002 har jag gett namnet Solägget, för att jag tycker att hennes konstnärskap är ett ”ägg” i sin dubbla genialitet: liknelse – livsmening. Hon målar från hjärtat för att hon inte kan låta bli, precis som blommorna som inte kan låta bli att vända sig mot solen.
