Sfinxens tidlösa gåta
Igår hade vintergäcken stora gula knoppar. Den breder ut sig i en gömd vrå på baksidan av våra fjortonvåningars cementhus. Många går förbi dem, men få är de som tittar. ”Ännu en gång får jeg vintern att se / for våren att vike”, sjunger Grieg i mitt öra. Britta Medelius, en ungdomsvän, brukade sjunga den sången, minns jag. Hon lever inte längre, men visan hon sjöng tonar alltjämt i mitt öra. Det är underbart att få vara med ännu. Numera går allt så fort förbi, men naturens återkomst är alltid en glad överraskning.
I ”Minnenas television” ser jag hur dammet lägger sig snabbt över det som var roligt i min ungdom. Men Sofokles drama Kung Oidipus, som prisbelönades vid Dionysosfestligheterna i Aten redan på 470-talet f. Kr., har ännu sin kraft kvar. Vi tror åter och åter att vi enkelt har löst sfinxens gåta, men det är ju svaret på gåtan, människan, vi har så svårt att få syn på.
De flesta människor förbinder dramat med Freuds term ”oidipuskomplex”. I sin självanalys på 1890 - talet tyckte Freud att han kände igen sig i problematiken och drog generella slutsatser av det. Varje liten gosse är förälskad i sin mor och ser sin far som en rival han gärna skulle vara av med. Mannen kan bära detta med sig som ett olöst problem, medan han fortsätter att söka sin mor i sin vuxna kärlekspartner. Liknande problem har flickan med fadern som den första uppvaktande kavaljeren och modern som en obegåvad varelse man lätt skulle bräcka, om man fick tillfälle, menade Jung och myntade ”elektrakomplexet” efter en annan grekisk tragedi, Aiskylos Orestien, där dottern dräper sin mor.
Det gäller att finna – ja, just det: finna människan i varandra. All frigörelse är svår, och en hel del av våldet i nära relationer har sin rot långt ned i barndomens känslomässiga trassel. Vi tycker oss lika lättfärdigt som Oidipus och hans drottning Iokaste ha löst oss från känslornas komplexitet genom att sätta ut ”den bråkiga ungen inom oss” i vildmarken, medan vi behåller och belönar den ”snälla” som anpassar sig till auktoriteten. Känslor är väl bara att bestämma över? Det finns ju glass, bil, villa, kläder, mat och katt?
I Det glömda språket av psykoanalytikern Erich Fromm (1974 med förord av Margit Norell!) avvisar han helt Freuds tolkning av Sofokles drama. Här finns ju ingen erotik alls! Oidipus gifter sig inte med Iokaste av passionerad kärlek eller modersbehov. Han känner henne inte ens. Han dödar först en gammal man, utan att ana att det var kungen av Thebe, ja inte ens att denne var hans far. För att han löst oraklets gåta och därmed befriat staden blir han belönad med riket och änkan Iokaste, som vore hon ett tillbehör. På samma sätt ”konserverades” prästänkor förr i tiden här i Sverige av tillträdande pastor.
Fromm menar att dramat handlar om två gudavärldar, först en ursprunglig moderlig gudinnevärld med jorden som centrum. Jorden är lika mycket mor till alla människor. Sedan föjde en manlig, hierarkisk kultur, som besegrade de matriarkala värderingarna. Den manliga kulturen upphöjde vapenmakt, språk, klarhet och intellekt.
Hela Sofokles drama nystar replik för replik upp allt som Oidipus och hans föräldrar inte såg eller visste, då de kände sig smartare än oraklet i Delfi eller hånade den blinde och åldrige Teiresias spådomskonst. Landet kommer i missväxt och invånarna härjas av pest, innan de vaknar upp ur sin övertygelse om sin oförvitlighet och klokhet och inser att
”mördarhanden” som är orsaken till gudarnas vrede tillhör Oidipus själv.
Det som satte mig i gång var dock något helt annat: sfinxen, den ”gåtfulla jungfrun med rovdjursklor” som i Sofokles drama Kung Oidipus hemsöker Thebe. Sfinxens uppslukande roll i Oidipusdramat kunde jag inte förena med hennes empatiska tårar på Dorés målning från Krimkriget (1853 – 56), den som gjort så stort intryck på mig i Paris 1982. Men sfinxen hade olika roller i olika kulturer. Och dessutom: det ligger ett par tusen år mellan Sofokles och Doré. Ändå är det något tidlöst Sofokles naglar fast med sfinxens klor och Doré med hennes tårar.
I Bra böckers uppslagsbok Hexikon lär jag mig att sfinxen härstammar från Egypten, en helt annan gudavärld än den grekiska, men också i Mesopotamien och Persien fanns detta fabeldjur. Dess kropp lånades från olika djur, och dessutom hade monstret vingar. På en grekisk vasmålning, ”Oidipus och sfinxen”, sitter den som en stor katt med ringlande svans på en pelare, vars kapitäl får mig att se två ögonprickar och en leende mun. Nej, stopp – jag är inte i Elsa Beskows sagoböcker nu! Men ögonens förhållande till människans tigande eller talande mun är faktiskt ett grundtema i Sofokles drama.
Det som är gemensamt hos Sofokles och Doré är det kulturella våldet. Hur självklart sticker inte Oidipus ihjäl den gamle mannen som irriterar honom på hans väg och som är hans okände far. I följande dramer i trilogin kommer också hans söner att dö i strid, fiender med varandra. Detta är ett sorgens långa framtidsperspektiv som i min fantasi pekar fram mot Dorés slagfält, där ängeln tröstar sfinxen, kanske med evangelium: ”frid på jorden – till människorna en stor glädje”. Från samma utställning minns jag en annan tavla, där Dorés mor visar sonen på hans uppgift, som om hon sa: ”Du skall göra krigets lidande synligt med din tysta pensel! Lär människor se med sitt hjärta!”
Världens myter lånar av varandra. Liksom Doré sammanförde sfinxen med en judisk-kristen ängel hämtade Sofokles henne från Egypten till det grekiska Olympen och lät Zeus hustru Hera placera henne som en hämnare utanför Thebe. Hera är en erotikens gudinna som enligt sägnerna inte var nöjd i sitt äktenskap med den ständigt otrogne Zeus.
Också Thebe är en trolös stad som byter gudar som det lämpar sig. Hera harmades över att det kvinnliga oraklet i Delfi, som lydde ingivelser hon fick inifrån i omtöcknat tillstånd, underordnades den manliga solguden Apollon, som representerade ”huvudets” klarhet: ”De ligga nu i graven, orakelspråken”, försäkrar Oidipus. Men detta är hybris, den grekiska dödssynden, övermod. Sfinxen visar klorna och uppslukar varenda människa som inte kan lösa hennes ironiska gåta om vem som på morgonen går på fyra ben, mitt på dagen på två och på kvällen på tre. Enkel och matematisk beteendevetenskap är vad som tillämpas i Thebe!
Sofokles vill upprätta sinnenas konstnärliga och etiska sida och därmed det ”inre” livet. Sfinxen är en bevingad lejonkropp med kvinnohuvud. I kroppen bor det mäktiga djurets fina väderkorn, men hon har också ett huvud och mänsklig talförmåga. Hon kan berätta vad sinnena upplever. Det är språket som ger henne vingar.
Sfinxen kan vara en bra bild av den sinnliga tankekälla som våra drömmar gärna ger kvinnlig gestalt men som inte är en fysisk kvinna. Sofokles är tydlig med det. Spåmannen Teiresias är exempel på en man med så känsliga sinnen att han trots att han är blind kan se långt in i framtiden. Också han förlöjligas av såväl Oidipus som den minst lika rationella Iokaste, innan sanningen drabbar dem.
Men det är bara Hera som har den gudomliga överblicken. Gåtan är en dom också över sfinxen. Hon går ju inte någonsin på två ben och är alltså ingen riktig människa, fast hon har ett mänskligt huvud. Därför störtar hon sig utför klippan.
Liksom P. O. Enquists dubbelhuvud i Nedstörtad ängel är sfinxen en bild av hur dåligt människan samordnar sina resurser: det ”manliga” med det ”kvinnliga”, det ”djuriska” med det ”andliga”. Den demokratiska möjligheten tycks uppslukad. Kattens klor och kattens svans är en drastisk bild av auktoritära attityder: att klösa och svansa för att ta sig fram.
Kung Oidipus straffar sig själv med att sticka ut sina ögon. Hans två döttrar, Ismene och Antigone, ledsagar honom på vandringen genom världen. Jag minns hur blodet rann rött nedför kinderna på skådespelaren Lars Hansson när dramat spelades på Dramatens stora scen under andra världskriget. Det är blodet från människans blinda ögon sfinxen i oss gråter över än i dag. Vi måste lära oss se, inte bara med ögonen som kan svika oss utan med alla våra sinnen. Än dröjer den våren!
