Jämfotahoppet
Chiclit eller mislit? Detta är ord ur det moderna kulturspråket. ”Chiclit” stötte jag på i samband med en recension av romanen Den amerikanska flickan, en roman jag aldrig lyckades komma nära, och ”mislit” var ett ledord i Babel i veckan och omfattade en hel genre romaner med olycka, våld, skrämsel och gråt som motor. ”Chic” är det trevliga livet, och ”mis” är nederlaget, och det tycks just nu sälja bäst. Jag tycker inte om orden och jag vet inte om jag stavat dem rätt. De förefaller mig vara en sorts fernissa över en livssyn som fastnat i en rörelse ömsom med tyngdpunkt på den ena foten och ömsom på den andra. Än så, än så. Varför då?
I dag känner jag mig småaktig. Det är ju inget fel på TV-programmet Babel, det som handlar om ”de bästa romanerna i världen”. Jag missar det aldrig. Den här gången dryftade man dessutom konstens förhållande till dokumentär sanning, men jag tyckte inte att man kom med något nytt. Författaren till biografier redogör inte alltid för vad som är egna påhitt när hon eller han försöker fylla ut faktaluckorna i det biografiska materialet. Det går ju att hitta på brev själv. Det är som om man inte hade rätt att ställa frågan om vad som är sanning om hela texten kallas ”roman”, dvs annonseras som konstverk.
Det förefaller mig underligt. ”Påhitt” är väl inte alldeles detsamma som ”konst”? Birger Sjöberg kallade påhittet ”hästen Konstruktissa”. Allt kan vara intressant och underhållande, men visst är det viktigt att kunna skilja skapande gestaltning från lappverk i livets väv. Skapandet hör till den sinnliga tankekällan, lappandet till den abstraherande.
Oftast tycker jag förstås att recensenter stöter ifrån sig den sinnliga tankekällans metaforer, eftersom dessa stannar upp action-läsningen så man inte får veta hur det går. Då tycker jag att man hänger en stor, kladdig flugfångare av verklighet i skapandets festliga kök och på den fastnar tankar och känslor som flygfän och poesins vingar slutar darra redan på larvstadiet. O, doppa mig i dröm! ber jag till det innersta i universum, så att jag rör vid verklighet (se Karin Boye) så mycket som jag bör och tål (se Johan Olov Wallin).
Sannerligen, sannerligen säger jag er (Bibeln)! I natt drömde jag att jag såg en man ta ett jätteskutt över golvet i ett stort rum. Sju meter hoppade han kanske, och märk väl: jämfota! Så kan väl ingen människa hoppa? Nej, det här är den eviga Dockan (Tom Fjordefalk), den som det konstnärliga i människan i alla tider klär på. Den sinnliga tankekällan har i natt skapat honom i min dröm som en gåva, och hans namn är förstås Hopp. Jämfotahopp – båda tankekällorna jämsides hoppar han med.
Han hade i samma dröm en kamrat som klagade på hans trasiga pyjamas. Jag påstod att det var rätt att den var trasig, det skulle bli för lufttätt att sova i pyjamasen annars. Men visst kunde jag lappa den! Om det var nödvändigt. Om Dockan vill.
