Anna Rydstedt med trubbiga nålar
Jan Olov Ulléns bok om Anna Rydstedt heter ”Kära, kära verklighet”. (2000) Ullén som kände Anna Rydstedt väl under många år säger att hon behövde orden främst för att ”gripa tag i tingen” och ”hålla fast en undflyende verklighet”. Jag tror att vi här har att göra med en hel kulturs förhållande till det konstnärliga, sinnliga språket.
Den abstraherande tankekällan framställer vår verklighet med hjälp av ord och begrepp som inte smakar, luktar eller väger någonting. Reklam och politisk propaganda sliter dessutom ut språkets trovärdighet. Lagar och regler och löften är ”ord, bara ord”. Det är många som har svårt med verklighetskänslan i en så abstraherande värld. Jean Paul Sartre skrev i sin självbiografi Orden (1964) att han måste lägga bly i skosulorna för att inte stiga till väders. Den blivande filosofen växte upp i en miljö där ord tycktes verkligare än den fysiska erfarenheten. De var också mycket lättare att hantera: ”jag ville endast leva i etern bland luftiga skenbilder av tingen”, påstår Sartre.
Anna Rydstedt föddes i april 1928 och växte upp på sin mors bondgård i Ventlinge på södra Öland. Hon levde nära jorden och lärde känna världen genom sina känslor och sin kropp. Men hon var också en ambitiös skolflicka. Hennes syster Rut säger att Anna hade ”så mycket ord”. Och det visar sig att bondflickan Anna Rydstedt hyste liknande farhågor som den språkrikt uppfostrade Jean Paul Sartre. Samma år som vi kunde läsa Orden av Sartre, skrev Anna i Presensbarn (1964):
Jag har jord på händerna
och jag vågar inte tvätta av mig jorden.
Jag är rädd
att jag flyger till väders då
utan jord på händerna
Några år tidigare, 1957, berättar hon i brev till vännen Jan Olov Ullén att hon redan i tioårsåldern visste att hon skulle bli diktare:
”Jag visste det på min första handarbetslektion i den fula bruna skolsalen, där dock X-et hängde i konstsamlingen – tyckte redan då, att han var intressantare än Eugen som också var där. Den timmen broderade jag Kalmarsund med trubbiga nålar i stället för etaminduken.” (etamin är gles bomullsväv, lämplig att brodera på. m.a.)
Här stiger ett annat språk in i Anna Rydstedts liv: den sinnliga tankekällans bildrikedom. Ett sådant under att de fula bruna väggarna i Ventlinge folkskola alldeles utanför undervisningsplanen smyckades med konst! Förbunden med konstens sinnliga bilder började Anna själv mot alla föreskrifter ”med trubbiga nålar” brodera sitt landskap. Nu ser vi att hon likt den kinesiske målaren Wu Tao tzu kunde gå in i sitt landskap med hela sin varelse och bli en del av det.
Hur utnyttjade lärarna den konst som fanns på de fula väggarna? Frågade de barnen vad de tänkte och kände? 10-åriga Anna hade i alla fall fått syn på tavlorna och uppskattade X-et mer än Eugen. I vår kultur skolas vi nästan uteslutande i de abstraherande ordens tankekälla, och vår syn på konst smittas därav. Barnet Anna säger inte vilka sinnen eller vilka känslor tavlorna väckt utan vilken konstnär som är mest ”intressant”. Kanske vållar det problem för dem som har en konstnärlig ådra, att det sinnliga tänkesättet alls inte övas eller räknas?
Men drömmens, religionens, konstens tankekälla sover inte – den tar vägen över kroppen för att uttrycka sig. Den tar plats, när den kan. Med ”trubbiga nålar” broderade Anna sitt älskade, farliga hav som inte alls ingick i kursplanen.
Den sinnliga tankekällans verktyg slipas inte i våra skolor. I drömmen blir vi känslomässigt berörda. Vi får kanske smaka eller lukta på våra upplevelser eller vi får kanske en visa-i-örat som den jag fick i segelbåten och sedan delade med Anna. Men i våra skolor får barnen inte lära sig något om detta.
”Att skriva är för Anna Rydstedt lika mycket något kroppsligt som andligt”, fastslår Jan Olov Ullén i Kära, kära verklighet (2000). Anna Smedberg Bondesson som skrivit om Anna Rydstedts diktkonst i Anna i världen (2004) säger på liknande sätt att det är som om dualismen kropp/själ inte äger giltighet hos Anna Rydstedt. Jag vill dock här betona att Anna har utstått en utvecklingskamp på liv och död för denna helhet.
I brevet till Ullén i oktober 1957 talar Anna om att hennes kamp för integritet varit oerhört hård. Hon har hotats av ”isoleringens sjukdom”, skriver hon. Ja, hur skall man kunna förstå sig själv, när ens starka sinnliga begåvning aldrig beskrivs? Vem i världen skall man tala med? Vem kan språket? De flesta av oss resignerar. Har man tur finner man som Anna en engagerad terapeut som kan hjälpa en att se. Men då betraktas man som sjuk, eftersom kroppen får alla möjliga spänningar av odöpta känslor. Psykiatern Torsten Herner som under många år hade Anna Rydstedts förtroende, skulle så småningom ge ut en bok Människokroppen som symbol. (1989)
I dikten Terapeutiserad verklighet i samlingen Lökvår (1957) hör vi troligen Herners röst:
För mycket verklighet
är inte alltid bra,
men litet mera verklighet
är nödvändigt, min fröken
I ett fragment av dikten O verklighet i diktsamlingen Presensbarn (1964, hela diktsamlingen tillägnad Torsten Herner) uttrycker Anna själv dilemmat på det här viset:
Människor,
jag går ibland er,
nära era verkliga kroppar,
levande bland varandra,
snart skjutna av en annan
Jag griper tag om tingen,
ett efter ett, och alla.
Jag griper tag om orden
ett efter ett, och alla.
Jag får tala, får.
Jag kan tala, kan.
Jag griper tag i sprängda klippan,
sprängda verkligheten,
och mitt hjärta blöder fram
ur mina händer.
Vem kan man lita på, så obarmhärtigt redo till grymhet som människorna är: ”snart skjutna av en annan”? Den intellektuellt kontrollerade verkligheten har sprängts itu, kanske av budet att kvinnan skall tiga i församlingen. Den kallelse Anna erfarit, ”Anna-i-världen”, är inte beroende av kyrkans mening. Hon både kan och får tala. Det religiösa bildlandskapet har hon inte förlorat, det framträder här eruptivt– jag tänker på psalmen ”klippa, du som brast för mig/ låt mig gömma mig i dig”! Jesus är hjärtats personifikation i den inre världen, i synnerhet är hans ”blod” symbolbemängt, och Anna som inte fick bli präst är ändå fri att identifiera sig med Jesu världshistoriska misslyckande, fint skildrat i Olov Hartmans psalm ”Du som gick före oss / längst in i ångesten…” Anna kan och får använda ord, men det är hennes egna skapande händer som förlöser hennes blödande hjärta.
Ett par år senare skriver hon dikten: ”Jag reser i människornas land”. (Min punkt 1960) Det är i dikten som om hon själv inte hörde dit. Så främmande är hon alltjämt i den abstraherande tankekällans värld, ”människornas land”. I terapin hos Torsten Herner lär hon dock mer och mer känna den sinnliga tankekällans uttryck och arbetssätt som hon beskriver i dikten Nära i drömmen:
Borta med sömnen är ingen.
Nära i drömmen är alla.
Rör sig nära hjärta vid hjärta.
Gråter milt öga mot öga.
Vandrar igenom varandra,
varandra förbi
alla i drömmen,
gör alla.
Ty drömmen är vatten,
där hjärtana far,
som fiskarna far
i ett havsbäckens vatten.
Genom Anna Rydstedts kamp för integritet har jag i den här bloggen velat beskriva några svårigheter som konstnärligt begåvade barn och också många vuxna människor har, när de skall orientera sig i vår vanliga maktvärld.
