Anna och vårt dagliga bröd
När Anna Rydstedt som barn hörde sin lärarinna läsa Kristi lidandes historia storgrät hon, fast det var genant att gråta i klassen. Hennes medkänsla var så stark med allt liv som blev kränkt av våld och död. Till och med huggormen som mamma hade ihjäl för att skydda henne, får sin trotsiga epitaf i dikten Sommarorm (Lökvår 1957):
Sick efter sack
låg sommarormens öde
i middagsstunden.
Du stod på sicksackändan
och bjöd kroppen i harnesk
mot modershandens vilda stenar
I solhettan högg yxan
sick före sack itu
ormens enda sommar.
Sick före sack
du väste till ormöde
din späda kramp.
Vår okänslighet för djurens lidande är föremål för Anna Rydstedts ständiga protest. Hennes inlevelseförmåga var nästan hudlös, vanmakten blev till fysisk kramp.
Hon berättar i brev till Lennart Sjögren hur hon grubblade över ”Jesu obegripliga offer för människornas skull”. (Ullén s 39) Om detta religiösa mysterium strider många religiösa riktningar och det är temat i många konstnärers verk. I Eurydikes visa, en bok om den sinnliga tankekällan (1997) har jag skrivit om hur Gorkijs Min barndom och Dostojevskijs Idioten får sin innersta nerv från samtidens tydningar av Jesu språk och hans lidande.
Mer och mer ser jag själv evangeliernas Jesus som ett vanvårdat tankemönster för oss alla. Hela bibeln berättar -- som jag läser den -- om spänningen mellan tankekällorna: sinnenas bildrika tankekälla och huvudets lagiska, ordrika. I Nya Testamentet företräds språkets helhet av Jesus. Genom att förena det konstnärliga liknelsespråket med de etiska tankarna i bergspredikan är Jesus en bro mellan tankekällorna, som han flätar samman, prövar mot varandra och tror på ända in i döden. Lärjungarna tänker däremot mer som vanligt folk och förstår egentligen inte bildspråk och syner.
Med evangelisterna är det olika. Medan Matteus startar sitt evangelium med att berätta hela den folkliga julsagan, går Johannes direkt på ”Ordet” som personifieras i Jesu märkliga språk: ”Och Ordet vart kött, och han bodde bland oss”, skriver han så vackert: ”Ordet” – ”han”! Det är det dubbla sättet att tänka: drömmen, sagan och myten har blivit verklighet i en människas vardagslogik. Nästa fråga Johannes ställer till Jesus genom Johannes Döparens nyfikna lärjungar är det enkla: ”Var bor du?” I vilket språk bor du?
En av de viktigaste liknelserna är den om sädeskornets lag. När Jesus inser att han är hotad till livet, säger han: ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förbliver det ett ensamt korn; men om det dör så bär det mycken frukt. (Johannes 12:24) Han var själv det odödliga ”sädeskornet”. Efter mer än 2000 år sitter jag i en helt annan världsdel och påstår att den unge mannen Jesus offrade sig för att vi aldrig skulle glömma ”det levende Ord”, det som inte fastnar i ”bokstaven” utan skapar en dialog och en gemenskap över gränser.
Liknelsen om sädeskornet måste passat bonddottern Anna Rydstedt. I Ulléns Kära, kära verklighet citerar han en dikt som publicerats i Lundagård och som handlar om en lantbrukare och hans hustru. Dikten kan läsas helt profant, skriver Ullén, men han menar själv att den handlar om nattvarden. Jag följer gärna hans spår och tolkar den gråtande ”hustrun” som den av bokstavskyrkan avvisade kvinnliga prästen, som tröstas av sin make, den store ”bonden”, Gud själv. Tolkningen stöds, tycker jag, av att Anna som barn från kammarfönstret ”såg” Gud gå och dra en skottkärra, klädd ”i vanligt blåställ, särskilt rent och alldeles otvättat nyblått.” (Ullén s39)
Blå är himlen
över vårt rågfält.
Gråt inte längre,
hustru lilla!
Snart skall du baka bröd
av vår vita råg!
Varför då längta
till himlen mer?
Vi som äter himlen
i vårt bröd
vi har himlen
i vår kropp.
Vi som skördar jordens säd
vi har himlen i vårt bröd.
Ullén skriver om Annas dikt: ”Sällan, om ej någonsin har hon som i denna, där en lantbrukare talar till sin hustru, gett ett så konkret uttryck för sin tro på det gudomligas immanens och på inkarnationen….den blå himlen finns inkarnerad i den vita råg som snart skall bakas till bröd, verkligt bröd”.
Återigen tänker jag på Folkehøjskolens sangbok, som Anna sjöng så mycket ur på Grundtvigs folkhögskola. Som sång nummer 617 står Jeppe Aakjærs Havren. Jag vet att den var kär för det danska højskolefolket;
Jeg er havren.
Jeg har bjælder på,
mer än tyve, tror jeg, på hvert straa…
Som sädeskorn låg den kvar i mitt hjärtas åker, och trettio år efter min vistelse på Vallekilde förändrade den mitt liv. Den blev då en symbol för visan-i-örat, ett anrop, en inre grundmelodi för mig. När jag ville avvisa ”havrens bjällror” som narrbjällror, kom melodin envist igen med andra ord: ”Det är fint, ja, det är mycket fint…”, sjöng det i örat. I ytterligare trettio år har den nu varit en stimulerande del av mitt liv.
Anna inkarnerar den blå himlen i den vita rågen, säger Jan Olov Ullén. Riktningen är densamma i Jeppe Aakjærs långa dikt. I andra strofen sjunger havren så här:
Mens i dugg jeg groede fod for fod,
groede sangen samman med min rod.
Den som ydmygt lägger öret til,
hörer lärkens triller i mit spil.
Av rågen i Annas dikt skulle det bli ”verkligt bröd”, skrev Ullén. Jag tror han skulle hålla med om tanken att varje dikt Anna Rydstedt skriver är ett bröd vi får i munnen.
