Bulta! sa Anna-i-världen
I morse vaknade jag klockan halvsju vid att någon bultade dovt och bestämt i huset där jag bor. Vem bultade så tidigt, så att jag vaknade av det? Det tog en stund innan jag förstod att ”huset” var jag själv och att det var min egen dröm som väckte mig. Vem arbetade där? Visan-i-örat som följde förklarade saken:
Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att mina läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.
Det är en strof ur Emil Liedgrens psalm och den psalmen har sin egen historia i mitt drömliv. Det var i slutet på 70-talet och Tomas och jag var på långsegling i vår trimaran ända ned till Blekinge. En morgon vaknade jag till en psalmmelodi. Men jag visste inte orden till melodin och jag hade ingen psalmbok i båten. Vi befann oss i Kalmarsund, en dagssegling från Grönhögen på södra Öland, där vi sedan tog kvällshamn. Vi ringde Anna Rydstedt och Gustaf Dannstedt som båda var mina kolleger vid Birkagårdens folkhögskola. De hämtade oss i bil till Annas hus i Ventlinge och vi drack te hos dem. Jag gnolade melodin som jag hade vaknat till, och Anna tog fram sin psalmbok. Hon visste precis vilken psalm det var och vi slog upp och läste tillsammans Liedgrens ”Ord av evighet”, verkligen en världspsalm: ”Du Guds starka Ord, skapa om vår jord.”
Det var en så fin sommarkväll. Trimaranen låg tryggt förtöjd i Grönhögens hamn. Där skulle vi sova i natt. Men här skedde också något i en annan dimension. Utan min morgonpsalm hade vi kanske inte haft något ärende som drivit oss att ta kontakt med Anna och Gustaf. En ljudboj från det inre hav som förbinder oss alla hade lett oss fyra samman. Jag tror att psalmen jag vaknade till i det blåa Kalmarsund egentligen var menad åt ”Anna i världen”, som hon deklarerar sig själv och sin hemort i diktsamlingen Min punkt (1960). Med stor smärta skulle Anna fortsättningsvis genom identifikation uttrycka ”all den oro som oss jäktar, / allt det kval som tyst försmäktar” som det också står om i psalmen. ”Giv det form och ljud /bär det fram till Gud”, står det. Så gjorde hon i diktens form. Psalmen slutar med orden: ”Alla löftens Ja, / säg ditt Effatá.” Jag måste fråga Anna vad ”Effatá” betyder. Det betyder ”öppna dig” sa Anna och det var ett ord Jesus sa när han botade en blind man med att spotta saliv ur sin egen mun och gnida på hans ögon.
Anna var ju prästutbildad. Hennes indignation och besvikelse över att inte få prästvigas kommer till uttryck i hennes debut, diktsamlingen Bannlyst prästinna (1953). Så rasande är hon aldrig mer. Hon har också berättat om den teologiska utbildningen i artikeln Möten i Lund, publicerad i tidskriften Under Lundagårds kronor (1991).
Jag tänkte inte på det gemensamma inre havet av dröm, dikt och myt då, men kanske Anna gjorde det. Hon hade i åratal arbetat med sitt eget inre, medan mina ögon öppnade sig för den sinnliga tankekällan först vintern 1973. Jag har berättat om det i boken Åkerns hunger (2007).
Nu har jag berättat om den psalm jag vaknade till i morse. Men bultningarna då? Det var ju dem som verkligen väckte mig? Hur hängde de ihop med psalmen?
Det är Anna som är den sammanbindande faktorn. Jag har på sista tiden koncentrerat mig mycket på Anna. Jag har åter läst Jan Olov Ulléns informativa och lättlästa bok om henne, Kära, kära verklighet. Jag har mer noggrant än förut läst Anna Smedberg Bondessons kunniga och lyhörda dikttolkningar i boken med det vackra blå omslaget, Anna i världen. Men först och främst har jag läst alla Annas dikter på ett nytt sätt.
I Soldikt, som står i Genom nålsögat (1989), den sista diktsamling Anna Rydstedt gav ut medan hon levde, kan vi läsa om hur ”Jaget bultar mot sina gränser”:
Bulta mot medvetandets golv.
Bulta mot taket.
Bulta mot väggarna.
Bulta på den innersta
av medvetandets fyra dörrar.
Det var detta bultande min sinnliga tankekälla lät mig höra. Jag vaknade och visste så småningom att det inte var någon av mina grannar i den dokumentära världen som bultade. Jag är själv ett medvetandets hus – så som barnen så ofta ritar sig själva som hus -- och Annas dikt begär min uppmärksamhet. Jag är hemma och båda mina tankekällor är engagerade. Det här var bara den första bloggen om Anna, som ni förstår!
