Anna Rydstedt och "det levende ord"
Anna Rydstedt blev inte präst. När hon tagit sin fil. mag. i Lund 1955 blev hon under ett år lärare på Grundtvigs Højskole Frederiksborg vid Hillerød på Själland. Det måste varit en nästan chockartad kontrast mot den ironiska atmosfären som enligt många vittnesmål rådde i det litterära Lund. Och Anna fortsatte som lärare på olika folkhögskolor. I flera år pendlade hon mellan Eslövs folkhögskola och Lund. 1965 kom hon till Birkagårdens folkhögskola i Stockholm, där vi lärde känna varandra.
Skolan i Stockholm var speciell. Den hade utvecklats som en del av Sveriges första hemgård år 1916, och den bar sitt namn efter hemgården, Birkagården. Natanael Beskow som utvecklat hemgårdens idé ur engelsk settlementsrörelse var skolans första rektor. När Anna kom dit var den konstnärligt intresserade Lennart Seth rektor. Skolan hade en stor deposition tavlor av X-et på sina väggar! På så sätt kunde Anna känna sig hemma.
Till skillnad mot tidigare folkhögskolor vände sig Birkagården till storstadsungdom och var den första folkhögskola som var externat. När Anna kom dit hösten 1966, hade den lösgjort sig från hemgården i det slitna, trånga hyreshuset längst ut på Karlbergsvägen i Birkastan, där lärare och elever dock åtminstone ätit frukostgröten tillsammans. Nu hade skolan sina lokaler i det nybyggda men mer opersonliga ABF-huset mitt i city, och man gick ut och åt var man kunde. Skolans nya form var på flera sätt mycket olik Grundtvigs højskoletanke, men det är möjligt att Anna också uppskattade den större personliga frihet externatet gav lärarna. Och så var det ju där hon hittade Gustaf Dannstedt och hans teatercirkel!
Säkert var det viktigt att bonddottern Anna först fick lära känna den danska grundtvigianska folkhögskolan med dess varma traditioner. Under den nordiska folkhögskolans tidiga historia inleddes varje lektion med en sång ur folkhögskolans sångbok. Så var det fortfarande 1946 när jag själv efter andra världskriget gick en sommarkurs på Vallekilde i Danmark. På försättsbladet i den sångbok jag har med mig därifrån ser jag en romantisk bild som jag skulle kunna rubricera som ”harpolekaren och hans son”, om inte detta var rubriken på en dikt ur romanen Vapensmeden av svensken Viktor Rydberg. Folkhögskolan uppfanns av Grundtvig och var fosterländsk. Folket skulle förberedas för medborgarskap och rösträtt.
Fosterlandskärleken blomstrade självklart också efter kriget. Under bilden i min danska sångbok (1946) står det tydligt: ”Det var de danske skjalde, der sang”. Det var det danska kulturarvet som var det viktiga att sjunga in, så att det satt i ryggmärgen. Grundtvig representerades i min danska sångbok med 275 sånger av 792 nummer.
Anna Rydstedt berättar i en intervju i Lyrikvännen 1979 att man på Hillerød sjöng ur højskolesangboken flera gånger om dagen, (troligen före varje lektion). Det var ”som ett sakrament” att möta Grundtvigs psalmdiktning, sa Anna. Hon kände igen sig både i hans religiositet och i hans personlighet. Han genomled djupa depressioner men återkom med nyvunnen andlig och poetisk rikedom, som han gav vidare till andra. På folkhögskolan skulle ”det levende ord” gälla, inte det dogmatiska. Uttrycket bygger på Paulus som i 2 Korintiebrevet skriver: ”Bokstaven dödar men anden gör levande”.
Anna sammanfattade i intervjun sitt danska kulturarv: ”Kierkegaardsordet `Subjektiviteten er Sandheten` och Grundtvigs uttryck `Det levende Ord` är vägvisande fyrbåkar i mitt inre”.
Anna skulle inte bli präst i svenska kyrkan, men hon hade en personlig kallelse som kan stämma inte bara med Kierkegaard utan med Paulus ord i 2 Korintiebrevet: ”I ären själva ett Kristusbrev, skrivet icke med bläck utan med den levande Gudens Ande”.
Hon skulle inte underordna sig fastlagda dogmer utan hon skulle som eget subjekt söka ”levende Ord”. I det vardagliga livet skulle hon finna både dop och nattvard. ”Den enklaste måltid är i Anna Rydstedts dikter alltid en kommunion”, skriver Jan Olov Ullén.
Detta kan man tänka på när man läser dikten Det enda i diktsamlingen Min punkt (1960). Den sinnliga tankekällan låter hennes själ känna smaker och dofter som i en dröm. Men kan hon andas den mörka luften i världen? Ja, hon måste, för hon är född till det:
Var har du svävat så stilla i natt?
Av teångor doftar dina vingar, min själ.
Citron känner min tunga,
men mörker är ännu din luft, min själ.
Dock ser jag människorna i Europa.
Jag också är född och vuxen till det enda:
att vara Anna i världen.
Tron på det subjektiva som stärkts av Kierkegaard och inspirationen till socialt skapande från Grundtvig är en andlig bakgrund till denna invigningsdikt.
