Lars von Triers förtvivlan
Tomas och jag hör nu till gruppen äldre äldre och går alltmer sällan ut i vimlet på bio eller teater om kvällarna. Inte heller hinner vi med i den fantastiska tekniska utvecklingen – det gör inte heller vår TV! Ibland får man övertala den att visa bild och varken disketter eller band kopplar den rätt. Därför är det en särskild högtidsstund, när vi i röda Malmstenssoffan under Berit Hjelholts vackra väv I dödsskuggans dal får in skön konst på vår gamla ång-TV. I gårkväll såg vi Lars von Triers långfilm Melancholia. Fredrik Sahlin presenterade enkelt och fint. Vi fick veta att von Trier skapat filmen i samband med en personlig djup depression. Trots detta var handlingen berättad med humor. De sköna bilderna var komponerade så att de ekade äldre konst. Intrigen var invecklad och slutet oväntat.
Så där satt vi i spänning och undrade hur det skulle gå. Hela vår planet var i fara, eftersom en annan planet, Melancholia, var hotande nära. Ja, hur skulle det gå med mänskligheten?
Det har sagts om Lars von Triers filmer, särskilt Breaking the waves, att de är kvinnoföraktande. Det är, tror jag, för att man inte förstår liknelsespråket. Vi förstår inte heller patriarkatets innersta mekanismer. Melancholia sopar bort alla män. Det är kvinnorna som tar sig an framtidens man – om det nu finns någon framtid.
Melancholia är delad i två avdelningar, som båda rubriceras med kvinnonamn. Den första avdelningen heter Justina och den andra heter Claire. Först är vi med om Justinas bröllop med ritualer som Claire i all välmening ordnat tillsammans med de båda systrarnas stenrika pappa. En allsmäktig representant för reklambranchen visar sig vara hennes arbetsgivare. Justina är den minst roade av festen, kommer för sent, smiter undan ritualerna, låter de talrika bröllopsgästerna vänta och vänta att hon skall komma för att hand vid hand med sin brudgum skära första biten på bröllopstårtan. Hon ler väluppfostrat mot alla och kysser till synes gärna sin blivande make, ända tills Claire ryter till henne att hon är en enda lögn.
Jo, jag har varit med om det förr. Den fantastiska brudklänningen som står som ett moln av vit tyll kring Justina påminner mig om Nastasia i Dostojevskijs Idioten, hon som redan brudklädd valde bort den velige furst Mysjkin för att kasta sig i famnen på mördaren Rogozjin:”Rädda mig!” Den pragmatiske lakejen Lebedjev har dukat det oändliga bröllopsbordet. Nastasia är den misskötta själen i den romanen.
Också Justina väljer bort sin brudgum, när han äntligen vill fullborda äktenskapet fysiskt. Hon talar om för sin arbetsgivare att det han vill sälja är tomhet. Hennes hotande mördare är planeten Melancholia. Ja, Justina spelar människosjälens roll i Lars von Triers drama. Men det viktiga är att hon har en syster som verkar mer kapabel.
Filmens andra avdelning heter Claire och utspelar sig i den kapabla systerns hem, ett slott med 18-hålsgolfbana. Justina är utmattad efter bröllopet. Hennes sanna ansikte uttrycker tung melankoli. Claire vårdar henne med oändligt tålamod. Men båda systrarna fruktar jordens undergång. Claires make försäkrar henne att det inte är någon fara. Han stöder sig på vetenskapen och tillverkar själv av en bit ståltråd ett instrument som visar hur stor eller liten faran är. Hans lille son kan sköta det. När planeten Melancholia passerar jorden kommer de att se ett fantastiskt skådespel, lovar han.
Men Claires make tar livet av sig, när stunden närmar sig. Claire finner honom livlös i stallet, där hingsten Abraham står, en häst som Justina säger sig vara den enda som kan tygla. Men det visar sig vid en ridtur att hästen vägrar gå över en bro. Justina slår honom vilt trots att Claire försöker hejda henne.
De båda systrarna är nu ensamma med Claires lille son. De vill inte tala om för honom att fadern är död. Men han vet genom datorn att planeten Melancholia är hotande nära. Claire gråter tröstlöst. Den som nu finner på råd är Justina. Det finns en räddning från ångestens melankoli. Man kan bygga en fredad liten koja, säger hon. Det är svårt, men man kan, och barnet kan hjälpa till i den allvarsamma leken. De sätter i gång att finna smala trädstammar som de kvistar av och reser mot varandra i form av en kåta på toppen av ett berg. Filmen slutar med att vi ser Justina, Claire och Claires lilla son sitta tillsammans i kåtan i katastrofens stund.
Justinas namn är bildat av ”justice” och slutstavelserna av ”Kristina”. Claire betyder klarhet. Vi ser åter ”tvillingarna” – de båda tankekällorna. Det är Justinas fantasi som ger hopp och mod för framtidens gosse och för oss alla. Männen i berättelsen står för pengar och otillförlitlig vetenskap. Hästen Abraham står för den patriarkala religion som trilskas och inte förmår gå över ”bron” till ”löftenas land”, som inte är geografiskt utan finns där liknelsen och rättvisan samverkar med klarheten.
