Annas röda skål
Anna Rydstedts diktsamling Genom nålsögat kom ut samma höst som Ingemar Leckius dikter Vid TerebintTrädet. Det var år 1989 och jag hade djup sorg efter min yngsta sons svåra sjukdom och död. I båda dessa diktsamlingar fann jag en kamp på liv och död som påminte om hans. Det tröstade något när den existentiella kampen kläddes i ”levende ord”. När bokhandeln i Mörby centrum oväntat sålde ut Genom nålsögat billigt, köpte jag restupplagan och använde på kurser under kommande år. Det var sådant jag då stod ut med att samtala om.
Både Anna och jag hade lämnat Birkagården, Anna tog förtidspension 1980 när hon fick garanterad författarpeng, och jag flydde 1982 till Biskops-Arnö för att få frihet att undervisa om dröm, myt, dikt och konst på ett skapande sätt. ”Vad skriver du nu”? frågade jag Anna, när vi åter möttes på Öland. Hon berättade om arbetet med Koresagan, och jag kände mig besviken. En årstidssaga! Hur skulle jag kunna följa henne in i den symbolvärlden?
Jag minns inte när jag fick veta att Anna själv hade cancer, men både Anna och jag hade erfarenheter av nervsystemets antenner mot det gränslösa människohavet, där vi upplever varandra ”trådlöst”. Hon hade skrivit i Lundagård om hur känslig hon var för hypnos och om den euforiska upplevelsen då hon såg litteraturprofessorn Olle Holmbergs namn skrivet i skyn och sedan på eftermiddagen fick veta att han dött. Anna berättade:
”Detta namn var som ett språkligt meddelande, som lyste upp hela mitt medvetande… Men vilket infall av honom att ge mig detta visuellt så sköna bud om sin bortgång på sommarhimlen över all jordens grönska, innan jag hann läsa om hans död tryckt i svart på vita tidningssidor. Vilket poetiskt skämt av honom!”
Så öppen kan den sinnliga tankekällan vara att den lyser upp hela ens medvetande. Så hade det varit för mig och andra när min son tog sitt liv. Jag hade säkert berättat för Anna. Själv tänkte jag mig i drömmen två dödens portar för människans oförstörbara energi, en för kroppen som återgår till jorden och en för ”det levende Ord”, där själen bor i en svårutforskad naturlag, som gärna tar symbolisk gestalt i kommunionen. I diktsamlingen Dess kropp av verklighet 1976 finns en dikt, där Anna har en sådan upplevelse, Punkten av en rubin:
Vad var det,
punkten av rubin längst inne?
Var det en droppe av hans blod?
Det var vid vinet under kommunionen
jag erfor honom som rubin,
som lysande rubin.
Först liten, sedan större glimmade rubinen,
som mitt innersta öga såg.
Det kan vara ”det levende Ord” som symboliseras av Jesus och får en sådan bekräftelse av vårt nervsystem. En hel serie av sådana upplevelser som jag skildrat i boken om min son, ”Jag tar det på kroppen jag” slutade med Runebergs psalm
En dyr klenod, en klar och ren,
oss unnats här att äga.
Den pärlor, guld och ädelsten
på långt när ej uppväga.
En skatt, den yppersta på jord
får vi vår egen kalla;
Den skatten är Guds helga Ord
som hörer till oss alla.
Sista gången jag träffade Anna var i hennes och Gustafs hem i Hägernäs. Jag hade fyllt 70 år, och Anna hade en present åt mig, en djupröd glasskål på fot. Anna sa ingenting, såg bara på hur jag vände och vred den, för jag förstod att färgen betydde något särskilt. ”Ja, ja”, sa Anna. Inte förrän nu ser jag den rubinröda kalken i den.
