Anna Rydstedr och "frihetens ros"
När Gustaf Dannstedt kom in i Anna Rydstedts liv förändrades tonen i dikterna. Jag tycker att den dels blev mer utåtriktad och dels fördjupades. Ett exempel på det utåtriktade är att hon protesterar mot Terra Bona ABs planerade destruktionsanläggning i Grönhögen:
Ni får inte komma med gifttunnorna,
Ni får inte komma och tappa era gifttunnor i sjön,
så att ni förstör våra fiskevatten, våra sjöfågelvatten, våra sommarbadsvatten…
En annan dikt berättar att hon far till Bergen-Belsen, där 50000 människor dog, bland dem Anne Frank, jämnårig med Anna.
det som medvetandet inte kan fatta eller bära
det bär våra kroppar som en börda,
så tung är den bördan, att den kan erfaras som en dragning underifrån
Hon skriver att det är otroligt tungt att lyfta fötterna. Flera gånger upprepar hon med större och större bokstäver:
”Genom skosulorna förnimmer jag hela tiden den oerhörda dragningen underifrån.”
Kroppen vet, det medvetandet inte kan fatta. Men till medvetandet måste det lyftas. Den insiktslöshet som gör oss grymma är mer vardaglig än vi tror. ”En ko av låglandsras/ ligger utsträckt bland tokbuskarna…./röd som blod vid mulens öppning.”
”Var det du som tappade en spik i gräset….?”
Hon får tala, hon kan tala, hon har kraft att protestera. Det är Gustafs gåva, ”frihetens ros i mitt arbete med orden”. Och hon vågade också gå djupare än någonsin förut i sökandet efter självinsikt – ”älskade följeslagare!”
I Genom nålsögat, får vi följa Anna till det sinnliga ”öga” som ser före språket:
Mitt hjärta.
Jag måste tillbaka till det varma vatten,
där jag låg liten en gång.
Jag måste tillbaka till det bröst,
där liten jag diade mjölk
utan någon oro förnimbar
mellan min mun och hennes bröst.
Men så kommer avvänjningen, då det på den tiden var vanligt att barnet hölls borta från modern, så att hon inte skulle frestas att amma:
Mitt röda skrik mot pigan,
när hon slog mig,
när jag skrek av hunger, saknad efter henne,
som hade gått ifrån mig
med sitt bröst, där mjölken ännu fanns.
Anna ville nu börja om kropp mot kropp, där hon ännu var hel. Men sedan ville hon åter tillbaka till ”Ordens domäner”. Det var svårt. Jag tror att hon talar till Gustaf i följande strof, han som gett henne ”frihetens ros”. Hon har varit alltför beroende av fadersgestalter. Nu skall det vara annorlunda. Hon har själv en ”manlig sida”:
Så tag nu mina händer än en liten stund,
men led mig inte mer,
men led mig inte nu.
Ge mig mina händer tillbaka,
så att jag kan få arbeta,
frilägga orden,
lägga dem på plats,
som en man om sommaren lägger sitt livs mönster
i en flisgård av tunga stenar.
Tomas och jag bodde en sommar i ett hus vi hyrde i Gräsgård på södra Öland. Jag minns Gustaf och Anna som hälsade på. Det var något med deras huvudbonader – de fnissade, när de såg att jag tittade – eller kanske tittade jag för att de fnissade? Anna hade en keps på nacken och Gustaf någonting rundkulligt. De ville båda betona överskridandets häpnadsväckande glädje.
