Anders Omstedts två floder
Den är så smal att den utan vidare droppade ned i min brevlåda, Anders Omstedts viktiga bok på 60 sidor: ”Connecting Analytical Thinking and Intuition” med undertiteln ”And the nights abound with Inspiration”. Anders Omstedt är professor i oceanografi och boken jag drog fram ur det snustorra kuvertet var utgiven på Springer Briefs Earth sciences.
”Connect” är det viktiga ordet i bokens titel, och ärendet är att uppmuntra oss att förbinda det jag kallar människans två tankekällor med varandra, alltså det som i bokens titel kallas ”analytical thinking and intuition”. Med andra ord: ur det torra kuvertet från Göteborgs Department of Marine Sciences med dess exempel på matematiska modeller och grafiska kurvor över jordens sjösystem, nåddes mina öron även av bruset från ett underjordiskt, mäktigt vatten − sagans, mytens och diktens Nilen.
Nilen är geografiskt jordens längsta flod. Anders Omstedt har deltagit i vetenskapliga undersökningar som kunnat visa att även en liten höjning av Medelhavets vattennivå skulle skada regionen kring Nilens delta. Han är helt närvarande i den yttre geografin och fascinerad av sitt forskningsområde. Med den här boken vill han poängtera att vi även vetenskapligt har nytta och glädje av ”intuitionen”, det konstnärliga tänkande vi alla har fått av naturen: drömmarna.
Den som använder sina drömmar, förstår också konst och dikt på ett annat sätt. Omstedt citerar en dikt av Stig Dagerman, ”Ice age”. Här gäller inte naturvetenskapliga fakta utan det frusna vattnet är en bild av människans känsloliv. Diktaren känner sig förfrusen och skulle vilja smälta till en flod just som Nilen. Men i stället blir han själv till en staty av is som sprutar is när han öppnar munnen. Vid värmen från en liten eld smälter han till en vattenpöl som hans värdinna torkar upp med en trasa: ”You become a puddle, though you wanted to be the Nile”.
Det är nog många som känner igen sig i den liknelsen. Man vill så mycket och kan så litet att man drabbas av vanmakt. Vetenskapligt arbete tillfredsställer vår vetgirighet, och Anders Omstedt hade erfarit det med lust. Men han längtade efter mer. I 30-årsåldern försökte han vidga sitt medvetande med en sommarkurs i ”dröm-myt-saga” på Biskops Arnö. Det var första gången han fick inblick i drömgruppsarbete. Han överraskades av drömmarnas kraft att förändra. Det är nu trettio år sedan dess. Parallellt med sitt intressanta arbete med vattendrag, klimat och isar forskade han vidare i dröm och dikt: ”I was now seeking the very source of my feelings – to find the Nile river in myself.”
Den svenska titeln på Dagermans dikt är ”Istid” och den publicerades som en ”dagsedel” i tidningen Arbetaren den 11 februari 1953. I Dagermans fall tog sig våra två sätt att tänka uttryck i hans yrkesliv. Dels var han en utåtriktad journalist med politiska intressen, dels en djuplodande diktare. Han blev hyllad och älskad. Ändå förfrös hans hjärta, kanske av en tidig köldskada. Han tog sitt liv i november samma år som han skrev dagsedeln Istid. Naturligtvis finns det ett samband.
Konstnärerna blir ofta så ensamma i sin känslighet. De tänker med hela kroppen, där vår kultur använder bara huvudet. Den ena undersökningen efter den andra visar samband mellan konstnärlig begåvning och psykiska besvär. Det är ett skäl till att jag jublar över Anders Omstedts bok. Vi läser där en alldeles vanlig människas vittnesbörd om sitt sökande och sin dubbla väg. Den är möjlig. Den är berikande.
Emellanåt berättar Anders Omstedt en dröm för oss. Första natten på kursen på Biskops Arnö drömde han att han såg in i ett varuhus med lockande varor, men när han kom till affärens port, var den låst. Natten efteråt drömde han att han blev biten av en skorpion i Achilleshälen. Han tolkar de båda drömmarna i samband med varandra och drar slutsatsen att nyckeln till drömmarnas gåvor var hans egen sårbarhet.
Det var Montague Ullmans metod att bearbeta drömmar i grupp som lanserades på Biskops Arnö. Anders Omstedt beskriver hur ett sådant arbete går till. Någon erbjuder sin dröm, alla skriver upp den så noga som möjligt. Sedan ”lånar” var och en i gruppen drömmen, gör den till sin. Drömmaren sitter avskild och lyssnar till samtalet. Ingen får påstå sig ha någon bestämd lösning, endast förslag. Formeln är: ”Om det vore min dröm, skulle jag tänka (eller känna)…Endast drömmaren själv har nyckeln till just sin dröm.
Om Anders Omstedts två första drömmar vore mina skulle jag nu efter många års drömmande se tillbaka och tänka att redan mina första drömmar försökte klargöra för mig att de inte öppnar en affär för alla mina önskningar. Det är ett vanligt missförstånd. Det jag mest behöver vinna är integritet, skydd för min sårbarhet, så att jag kan göra nytta i världen, trots att andras tycken och domar kan vara som ”skorpionernas” giftiga bett.
Önskedrömmar hör till dagtänkandet. I stället för affärens låsta dörr fann Anders Omstedt som en gång Freud och Jung: ”a gateway to a deeper understanding of ourselves, humanity and creativity”. Det konstnärliga tänkesättet smälter isen om vi hjälps åt att andas på den i många, många drömgrupper.
Anders Omstedt finner ”beauty and power” i sina drömmar. Det är ”like singing in a new language”, skriver han. Dock finner han att man inom vetenskapliga kretsar sällan diskuterar skapande processer. Det är dumt, för att vara uppmärksam på drömmarna kommer också till praktisk nytta. De stöder förmågan att minnas, att iaktta, att se helheten i komplicerade situationer. ”And the Nights Abound with Inspiration”, som det står i titeln: Nätterna flödar av inspiration.
Boken borde spridas i stor skala och översättas till många språk. Det är trettio år sedan jag hade den drömkurs på Biskops Arnö som blev starten för Anders Omstedt. Jag är glad och lycklig.
