Låna mig dina vingar
En morgon vaknade jag till en visa som låter ungefär så här:
Gåsa gåsa Klinga,
låna mig dina vingar!
-- Vart ska du flyga? – Till Rosendelund!
Där gal göken, där gror löken,
där sitter litet barn och leker med guldäpple,
där sitter du, och där sitter jag.
Gåsa gåsa Klinga är en mycket ovanlig fågel i min själs glänta, så jag stannade till och undrade över drillen. Elsa Beskow har illustrerat visan i en stor bilderbok med Alice Tegnérmelodier, Borgmästar Munte. Bilden föreställer en inbyggd gård, en sådan som vi själva har på baksidan av ett hus på Öland. Murarna är låga och gräset brer ut sig över gårdens flisor. Mitt på gården lyser en gul tulpan, och där sitter mycket riktigt ett litet barn och leker med guldäpple.
Visan-i-örat tycks ibland tjäna som förebud. Ja, vi talar mycket just nu om huruvida vi skall orka fara till Öland i början på juni. Men den känslomässiga kvaliten i visan och bilden stämmer inte med det beslutet. Mina tankar gick också till en bestämd vän. Vi hade en gång talat om den här visan. Hon hade hört en annan version, där den fågel som anropades var en hök. Skulle jag få bekräftelse på det spåret?
Dagen gick medan jag tänkte på helt andra saker. Vi satt och såg rapport på tv när telefonen ringde. Tomas tog emot, och det var tydligen en helt obekant människa som frågade om något han aldrig hört talas om, men det kanske angick mig. Nej, det var en obekant röst som frågade om jag kom ihåg för mig helt obekanta människor. Men så sa hon att hon hade en bok som hon fått när hon var barn. Den var skriven av någon som hette Kristina H. och det fanns en hälsning från författaren till ”lilla Jeje”. Boken hette Isabella.
Nu började jag känna igen mig litet grand. När jag i slutet på 30-talet gick på gymnasiet frågade min farbror som hade bokförlag, om jag skulle vilja sätta rim till en serie kort han hade kommit över. De föreställde en isbjörnsunge i olika situationer. Jo, det gjorde jag ju gärna. Och på den tiden försökte jag kalla mig Kristina, liksom min syster Greta började kalla sig Margareta. Det längre namnet ansågs finare. Så hette ju också två av småprinsessorna på Haga Margareta och Kristina. Därför signerade jag mina rim ”Kristina H.”
Kvinnan på andra sidan telefonlinjen berättade var hon hade bott, och då gick det upp ett ljus. På den tiden var jag flickscout i Frälsningsarmén och min brigadchef bodde där den här kvinnan hade bott som barn. Här var hon nu. Jag hade suttit barnvakt åt henne för 75 år sedan. Jag mindes henne som baby men hon hade inga minnen av mig. När jag slutade gymnasiet och dansade med Tomas allt som fanns att dansa, började jag ett helt nytt liv, och jag kallade mig åter Stina, beredd att byta flicknamnet Hartman till Hammar.
Hur hade hon fått vingar att bege sig till sitt ursprung, sitt ”Rosendelund?” Hon var änka och när hon kände sig ensam hade hon tagit kontakt med en verksamhet på Frälsningsarmén, och där hade de hjälpts åt att lista ut vem som för 75 år sedan hade givit en bok om en isbjörnsunge åt ”lilla Jeje” som nu inte ens kom ihåg att hon kallat sig så. Men det stod ju där! ”Boken är både lappad och lagad”, försäkrade hon. ”Isabella” av Kristina H. var nu laddad med den kärlek ett litet barn ger sin mor, när de möts kring en saga, ett ”guldäpple”, ja, ett ”solägg” kallade Elsa Beskow det för, det där undret när bild och ord möts.
