Bibelns berättelser om de två tankesystemen
Jag har börjat läsa bibeln på ett alldeles nytt sätt, och det känns spännande. I var sin intressant bok om Jesus kollar Jonas Gardell och Lena Einhorn historiska föreställningar och judiska seder och bruk, men jag tycker att båda missar något väsentligt: den religiösa upplevelsen. Hur kan vi i modern tid förstå den som en ljusets ödla i den dunkla lustgård som människosläktets alla drömmar, sagor och myter växer i?
Gardells och Einhorns böcker är båda skrivna på den vanliga, abstraherande tankekällans villkor och med dess logik. Det är bra. Jag skall läsa om och kontrollera så jag gör dem rättvisa. Men mitt eget projekt är att söka upp den sinnliga tankekällans uttryck i de gamla texterna. Som i sagor och drömmar tar Bibelns gestalter ärendet på kroppen. Vad händer när solen skiner hett på Abraham i terebintlunden? Hur skapas stegen mellan himmel och jord för den smarte Jakob, när han likt den dumme Esau äntligen vilar sitt intelligenta huvud mot markens sten? Jag har redan ägnat fyra bloggar åt detta.
Liknande fenomen fortsätter också i Nya Testamentet. Vad händer Sakarias när han står i rökelsen i templet? Jo, äntligen släpper lagen fram nådens ängel som förkunnar att hans ålderstigna hustru Elisabet skall bli havande. Den tvivlande logikern tycker att det är naturligt att fråga hur det skulle gå till, för vi tänker i den vanliga logikens banor. Sakarias gjorde det också. Men nu var den sinnliga tankekällans mytiska stund kommen. Ängeln blev otålig. Kära människor, kan ni inte begripa att ni kan tänka på ett annat sätt? När Sakarias inte kunde det, berövades han Orden (som arketypiskt hänförs till mannen). Samtidigt fick kroppen och kvinnan sin upprättelse. En ny andlig möjlighet skulle se dagens ljus i det barn som bebådades, och som skulle komma att kallas ”Johannes Döparen”. Han skulle inte nöja sig med intellektet och lagen. Sinnena måste väckas. Han döpte judarna genom att helt obekvämt doppa hela kroppen i Jordan.
Slutligen blir kvinnan den mytiska huvudpersonen. Det är till henne ängeln Gabriel kommer med det stora budskapet. I Marias fall utesluter alltså den mytiska historien helt och hållet det manliga elementet (Josef). Den vanliga sinnligheten åsidosätts demonstrativt, när ängeln går direkt till Maria och den helige ande i sin osynlighet befruktar henne. Om något har irriterat såväl troende som otrons folk så är det väl detta! För man fick inte tänka i bilder. Bilder var inte verklighet. Men den mogne Jesus innefattar i sitt språk med emfas både bilden och orden. Ja, den fattige snickarsonen skapar i sin fruktansvärda död sig själv till en talande bild som oroar en stor del av världen 2000 år efteråt. Han gjorde det i lydnad mot Gud, betonas det. Hur då? I lydnad mot ett inre öga?
Är det en slump att Jesu far heter Josef? I Gamla Testamentet bär en man vid namn Josef båda tankekällorna. Felet är att han lyckas. Han kan peka på yttre framgång i sin livstid. Därför duger han inte till identifikator i ett långsiktigt arbete för människovärdet. För att upphäva det missförståndet ger oss den bibliska historien Jesus som i ångest och förnedring kan vara broder till alla. Han lär oss med sin egen kropp att människovärdet inte har med yttre framgång att göra.
Evangelierna är grunden för en ikonostas som konstnärerna i vår kultur ständigt druckit kraft ur.
