Visan om Daniel, drömmaren
Det finns en visa om profeten Daniel som spelat stor roll för mig i stunder då jag undrat över min rätt att tänka och handla annorlunda än förväntat:
Fatta mod som Daniel
mod att ensam stå!
Mod att ta ett fast beslut
och följa det också!
Det bodde en väldig kraft i den här visan, när den klingade i mitt inre öra. Jag mindes söndagsskolans dockteater i sandlådan på Frälningsarmén, där fröken visade hur Daniel hade kastats i ”lejongropen” och en ängel såg till att de glupska bestarna inte åt upp honom. Visan uppmanade mig nu att som vuxen inte frukta vanetänkandets auktoritet. Vanetänkandets mäktiga lejon skulle inte få lov att äta upp min ”Daniel”. Visans ängel skulle bistå mig, och det gjorde den med största envishet. Jag kunde ha avvisat den, men jag beslöt att se om jag kunde samarbeta.
Häromdagen fick jag anledning att läsa hela Daniels bok i Bibeln. Det hade jag faktiskt inte gjort förut. Nu mindes jag att jag som barn hade fascinerats av namnet på den babyloniske storkonungen Nebukadnessar som år 597 f.Kr. besegrade Jerusalem, och jag mindes min barndoms känsla av triumf när de tre judar han straffat med att kasta i en brinnande ugn inte alls for illa av lågorna utan oskadda sågs gå omkring därinne i elden i sällskap med en fjärde gåtfull man. Jag såg det hända i sandlådan! Jag minns inte hur fröken förklarade den fjärde mannen. En ängel? Kristus?
På den tiden låg de båda tankekällorna så nära varandra i mitt sinne att ingen skarp gräns mellan dem var märkbar. Det som skapades under frökens händer i sandlådans Jerusalem kändes fullt verkligt, särskilt eftersom de vuxna omkring mig tog allt som stod i Bibeln som bokstavlig sanning. Nu förstår jag att samma gränslöshet mellan de två systemen som jag hade som barn gäller mänskligheten än i dag. Vi har inte klart definierat våra redskap utan styrs alltjämt som diktatorn Nebukadnessar av blinda känslor. Lagen tolkas ofta på den starkares sida. Jämför med romernas utsatthet i dag! Ut med dem bara! Kasta dem i den grymma världens hatfullt brinnande ugn!
Som om vi alla ingick i en kollektiv drömprocess läser jag i Bibeln om vår kamp för medvetande och om våra misstag. Trial and error i tidsåldrar. Vi rör oss på svåra områden. Daniel var framför allt en stor drömmare och han lärde Nebukadnessar att drömma.
Nebukadnessar var kung i Babylonien, där man dyrkade många gudar. Han hade besegrat Jerusalem och fört folket till fångenskap i Babylonien. Särskilt välskapta judar utvaldes av hans tjänstemän och integrerades med hans tjänarstab. Daniel och två vänner till honom hörde till de vackra, utvalda.
Det visade sig att Nebukadnessar trots sin stora makt hade mardrömmar och vaknade på dåligt humör. Vid ett tillfälle begärde han att astrologerna och spåmännen omkring honom både skulle berätta hans hemska dröm för honom och tolka den. Det fanns det ingen som ville ens försöka: ”Ingen finns som kan meddela konungen det, förutom gudarna, och de hava icke sin boning ibland de dödliga”, försäkrade de förtvivlat. Nebukadnessar hotade då att förgöra alla vise män i sitt rike – hela kultureliten skulle bort!
Daniel tog då chansen att rädda både vänner och fiender från en så onödig blodspillan. Han bad om tid till koncentration. Han och hans vänner bad sedan innerligt till Gud att Daniel skulle få veta i en syn om natten vad konungen hade drömt.
Daniel drömde då om en bildstod, vars huvud var av guld. Bildstodens bröst och armar var av silver, dess buk och länder av koppar, dess ben av järn och dess fötter delvis av järn, delvis av lera. En kastad sten omintetgjorde till slut hela bildstoden.
Daniel tolkade för Nebukadnessar att guldhuvudet symboliserade dennes regeringsperiod och att de övriga metallerna avsåg kommande epoker. Men stenen krossar allt detta, ty slutligen skall det komma ett rike som ”aldrig i evighet” kan förstöras.
Den dröm Daniel hade att berätta för Nebukadnessar var tillräckligt mäktig för att den skulle kunna accepteras av denne som vore det hans egen dröm. Han smickrades nog av att själv representera guldhuvudet. Han lät konstruera bildstoden i verkligheten och fordrade sedan att människorna skulle tillbedja den. Daniel och hans vänner vägrade detta, och därför kastades de i den brinnande ugnen, där lågorna dock inte kunde bränna dem.
Det är fullt möjligt att ”drömma för andra” som Daniel åtar sig att göra. Det har jag själv varit med om. Det finns ett stort uppfattningsfält mellan människor som antagligen utnyttjades av urfolken som inte hade mer pålitliga tekniska möjligheter. Men det finns ännu i dag i vår högteknologiska värld drömska människor som har antenner utsträckta mot trådlösa meddelanden, antingen de vill eller inte.
Berättelsen om den brinnande ugnen och den om lejongropen hör enligt min uppfattning också till drömmens värld. Det var förstås en vink om det rike som inte kan förstöras, det vi har inom oss. Nebukadnessar var troligen ”synsk”, och när vi läser vidare i Daniels bok får vi klart för oss att han hamnade i häftig psykos men tillfrisknade. Efter ett anfall av storhetsvansinne blev han ”utstött från människorna, måste äta gräs som en oxe, och av himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår växte och blev såsom örnfjädrar och till dess att hans naglar blev såsom fågelklor”. Så berättar han själv. Strindberg kunde inte gjort det mer målande.
Bildstoden liksom alla de babyloniska gudabilderna ”som inte se, höra eller veta något” ställs i Daniels bok mot den tilltalbara bildskapande tankekälla som ”himmelens Gud” givit människorna. Texten handlar om den integritet man kan vinna genom den. Även Nebukadnessar förändras och blir mänskligare. Om drömmen som inleder hans vansinnesperiod och hur han sedan tillfrisknar berättar han själv i en skrivelse ”till alla folk och stammar och tungomål som finns på hela jorden”.
Plötsligt är alltså ”alla folk och stammar” lika mycket värda! Men alltför många människor har lidit av verkliga brinnande ugnar och slukats av hungriga lejonkäftar bara för att vi inte lärt oss skilja vårt inre rike från yttre verklighet. Vi behöver ”fatta mod som Daniel” för att kräva drömkunskap i världens alla skolor.
