Musikens makt – eller lekens?
”Musikens makt” är samlingsnamnet på en serie om musik just nu i DN. Igår handlade det om musikterapi: ”Musik kan ta snabbfilen till känslorna”, var rubriken och artikeln handlar om musikens läkande kraft. En kvinna berättar hur hon efter sessionerna brukar sitta på ett café och i bild och ord ge uttryck åt sina känslor. Signaturer som hon skriver med olika handstilar blir figurer som symboliserar delar av hennes personlighet: ”det här är en fisförnäm östermalmsdam” eller ”det här är en liten tjej” eller ”här är en asförbannad tonåring” eller ”här är en väldigt gammal och vis kvinna”. Ja, ni som har läst mina bloggar om ”stjärnan” känner säkert igen mönstret. Vi består alla av många åldrar och erfarenheter och det är en nyttig lek att identifiera och gestalta sitt eget teatersällskap! Och här är det musiken som är snabbfilen till känslorna. Men musiken har sällskap med leken. Det är det som är det varaktigt läkande.
Allsången var ovanligt fin på Skansen igår. Många känslor tog plats. Lekfulla artister med virvlande trumpinnar, fioler och sång bjöd på allt de kunde. Med rytmiskt vaggande kroppar och viftande händer deltog 22000 personer i den musikaliska glädjen – och så alla vi TV-tittare i Sverige, Finland och Norge. Minsta barn tycktes sjunga med i svåra, vuxna visor, och Lilla Idas sommarvisa kunde ju alla. Det blev en stund av lysande gemenskap mellan alla åldrar. En strålande stjärna lektes fram.
DN:s serie om ”musikens kraft” handlar i huvudsak om musik vi lyssnar till utifrån. Hur påverkar den oss? Man kan mäta pulsslag för att veta om det är nyttigt eller skadligt med viss musik när man kör bil eller läser läxor. Av vilken musik får man gåshud? Man kan göra spellistor för vad man vill höra den sista tiden i livet. Men musiken inifrån då?
Jo, i en artikel berörs faktiskt också ”visan-i-örat” (5 juli). En musikpsykolog i London, Victoria Williamson, har samlat in 2 500 rapporter om vilka låtar som ”fastnat” i olika människors huvuden: ”urvalet är individuellt”. Här som så ofta omnämns visan-i-örat mera som ett besvär: man har fått ”en låt på hjärnan”. Som vore det fråga om en envis fluga en åskvädersdag. Det hände henne själv att hon fick syn på en skolåda i en affär som hette ”Faith”. ”Sedan hade hon George Michaels låt Faith i huvudet resten av dagen”, får vi veta. Men varför då? Vilka fantasier väckte låten hos henne? Det berättar hon inte. Vilken del av hennes personlighet ville väcka så stor uppmärksamhet?
Hon tycks inte ana att vi äger en djup resurs i vårt nervsystem. Vad vill den envisa visan säga oss? Tänk om vi talade med våra visor och drömmar, önskade oss fram till kära mål som båda tankekällorna kan godkänna. Visorna kan bli goda kamrater. ”Var är den vän som överallt jag söker”, frågar J. O. Wallin i en längtande psalm som någon gång kommer i mitt huvud. Jo, ”jag hör hans röst”! svarar Rosenius i mitt öra vid viktiga tillfällen. Och när jag hade läst om Victoria Williamsons forskning fick jag en ovanlig gäst i örat: ”all världens Gud – all krafts och nåds och visdoms Gud”, sjöng det. Det var, tror jag, för att visan-i-örat är en grundläggande resurs i alla kulturer.
Ja, jag är fostrad med psalmer, och det spelar naturligtvis roll för mitt urval. Den danske skalden Jeppe Aakjær tar i sin diktsamling Rugens sange gestalt i ett havrestrå och diktar: ”mens i dug jeg groede fod for fod, groede sangen sammen med min rod”. När jag i drömmen kokar havregrynsgröt tänker jag på honom.
Nu är det längesedan det där entoniga tjatet tog slut, då jag tvangs lyssna till samma visa från morgon till kväll. Vi har många roller och omsorger, och alla söker sin gestalt i en egen visa. Det finns förresten människor som tar tröst också i upprepningen. Ju äldre vi blir, dess mindre förnyar vi oss. En släkting till mig tröstade sig i livets slutskede med endast Lina Sandells ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Det är många som har gjort det.
Den sinnliga tankekällan tycker nämligen om Gud. Det skulle vara intressant att använda Victoria Williamsons många exempel för att ta reda på hur den sinnliga tankekällan väljer låtar i vårt inre discotek. Är det så att ”Gud” eller ”Allah” för den sinnliga tankekällan är beteckningen på ett möjligt, demokratiskt samvete? Ett samvete som vi låter stelna i bekvämlighet och självförsvar?
Jag läste i förgår en blogg av Birgitta Holm (Emerita Blog), professorn i litteraturhistoria som skrivit om så många kvinnliga författare, Selma Lagerlöf och Sara Lidman för att nämna två. Hon berättar om Molières Misantropen från 1666 som hon sett i Berättarladan i Sunne. Molières civilisationskritik från Ludvig XIV:s tid visade sig tillämpbar än i dag: ”Att vi alla springer efter samma pipa, vare sig den råkar vara den kungliga centralmaktens eller den osynliga marknadens”. Men Birgitta kommer fram till att sanningssägaren Alceste i Misantropen använder samma medel som den civilisation han kritiserar: intellektets, dvs den abstraherande tankekällans argumentation. Ord, ord. Men så finns plötsligt en kyss mellan två älskande. ”Bara i kyssen tar den tankekällan paus”, skriver Birgitta som också citerar Shakespeare: ”Kärlek lever av att kärlek se”. Att se kärlekens uttryck förlöser i Molières pjäs det ena älskande paret efter det andra.
Nu vet vi ju förstås att en kyss i sinnevärlden kan användas också till att bedra. Ett berömt mytiskt exempel är ju hur Judas förrådde Jesus. Orden och kyssen måste samstämma, det är det tecken för skapande kärlek som tankekällorna ger i vår lek, vår dröm och vår visa. Vägen, Sanningen och Livet helt enkelt. Men det är mycket svårt att uppnå. Det verkar så klokt att springa efter samma pipa som de andra. Man får beröm för det. Men jag kan varnas av en enkel melodi: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa – tänk vad folket skulle stå och gapa! Inte på mig, men på min lilla apa!”
Nej, bättre att vara ”en nagel i ögat” som de sjöng i min barndom i Frälsningsarmén!
