Dröm dikt myt. Stina Hammar

I DN i lördags den 30 juni läste jag en artikel av Aase Berg: ”Tintomara solkas i moderna ögon”. Tintomara är huvudpersonen i C. J. L. Almqvists roman Drottningens juvelsmycke (1834). När jag var 13 år tjusades jag för första gången av Tintomaras förmåga att finna sin egen väg, antingen hon klättrade omkring i operans kulisser eller gömde sig som ett jagat rådjur i skogen kring Stavsnäs. Tintomara Lazuli Azouras Tourneros var 1936 min otroliga Pippi Långstrump! Det var underbart att en sådan bok kunde finnas!

 

Att Tintomara var ”androgyn” var för mig helt naturligt. Hon var väl helt enkelt som jag själv, jag som ännu inte drabbats av erotikens pilar varken för man eller kvinna. Jag insåg inte alls vad jag saknade. Svårare var för mig att förstå Tintomaras förtvivlan över att bli föremål för en åtrå hon inte kunde återgälda. Det skulle väl ordna sig. ”Besynnerliga flicka som älskar ingen!” utbrister hennes mamma. Men kall var hon ju inte. Hon hade kärlek till sin mor, den gamla kvinnan som låg döende i ett kyffe, omsvept av trasiga sängkläder. Det var till henne hon den ödesdigra natten då Gustav III mördades hade stulit drottningens juvelsmycke, det var för henne hon hade vågat livet. Ingenting hade jag lättare att förstå.

 

Aase Berg använder också uttrycket ”barnkvinnan” om Tintomara. Hon är ”lockfågeln”, ”ett slags Lolita i sin sexiga oskuldsfullhet.” Så kan man läsa henne med ”moderna ögon”. Aase Berg är skrämd. Hon pekar på något farligt, men det handlar faktiskt inte så mycket om Tintomara. Det handlar om den moderna läsarens ”solkande öga”: ”genom dagens ögon blir Tintomara en pedofilmagnet”, skriver hon.

 

Det är klart att varje läsare laddar texten med sin mening. Det kan ingen konstnär värja sig för. Jag minns hur de amerikanska medelklassdamerna år 1966 pekade och skrattade när jag visade dem Elsa Beskows Den nyfikna abborren (1933), där bilderbokens huvudperson Thomas simmar naken som en groda i den svenska skärgårdsviken, stolt över att kunna simma. Jag kände mig tacksam över att småbarn hemma i Sverige hade det så naturligt. Inte ens i min frikyrkliga uppväxt hade någon velat hindra barn att leka vattenlekar nakna. Det var farligare att ”shingla håret” i de kretsarna.

 

Men nu är det 2012, och något har hänt som sexualiserat barns kroppar till och med i konsten. Aase Berg menar att en sådan litterär gestalt som Tintomara i dag är i den pornografiska farozonen, inte på grund av att hon är androgyn utan för att hon är barn. De japanska mangabilderna har varit föremål för rättegång. Dem köper man ändå frivilligt. Aase Berg talar om de bilder vi möter ofrivilligt överallt varje dag. Jag ser dem i underkläder när jag väntar på tunnelbanan och de stirrar på mig med stora ögon från väggen hos hårfrisören. Reklam och mode bidrar till att ”förstärka idealen om en förpubertalt outvecklad och samtidigt sexualiserad köttscen”, skriver Aase Berg. Det är detta hon finner det lätt att projicera på den eteriska Tintomara.

 

”Köttscen” är ett väldigt grovt ord, men jag känner att det ligger något viktigt i uttrycket. Vad är problemet? Vi har vunnit mycket i dag som kan föra samtalet om relationen mellan manligt och kvinnligt så öppet och fritt som aldrig förr, men det barnpornografiska problemet menar Aase Berg att vi sopar under mattan. ”Vi vill behålla pedofilin som ett avgränsat fack för genuin ondska”, tror hon.

 

Tintomaragestalten har varit föremål för många tolkningar och Aase Berg dröjer vid  förslaget att Tintomara kanske är ett djur, ett ”animal coeleste”, ”det himmelska djuret”. Vart är vi på väg? undrar hon. Naturens ”stora öga är blint”, säger hon, eftersom det varken söker eller ger bekräftelse. Kommer vår narcissism att ”förvandla oss till skog, till spegel utan medvetet innehåll”?

 

Jag ser det som större risk att vi mekaniseras, blir mer som robotar. Naturen är det levande som svarar oss med stormar och öknar, störtregn och oaser. Naturen speglar vårt mänskliga känsloliv, och det är inte en gång för alla givet hur det skall gestalta sig. När Tintomara gråter, suckar hennes mor av lättnad – hon är en riktig människa.

 

När vi är oroliga för kulturens känslomässiga nivå är det dags att minnas att kärlek är en lek, som speglas i konst och sagor. Kanske håller vi på att förlora den enkla symboliseringsförmåga som religionen ger. I vårt inre behöver vi möta meningsfulla gestalter, någon att tala med, någon som svarar oss i drömmar och visor, någon som visar riktningen.

 

Almqvist hade en särskild förmåga att vara både realistisk och att drömma. Fyra år efter Drottningens juvelsmycke gjorde han skandal med Det går an, där glasmästardottern Sara Videbäck förälskar sig i Albert och ritar upp en framtid där de båda försörjer sig själva. Tänk på det vackra namnet – inspirerat av en indisk vattengudinna, Sarasvati, och en svensk vårbacke där bäcken sorlar bland viden!

 

Jag ser i dag Tintomara som en arketyp för konstens tankekälla, en sinnlig uppenbarelse av en viktig mänsklig resurs som vi vanvårdar.

 

Det finns mycket av skog och vildmark i Tintomaragestalten. Hon bugar som träden för vind och susar som de sina sånger. Inför rovdjuren är hon värnlös, som också inför mänskligt våld. Hon har ett känsligt öra. ”Det var ett fult läte!” är en moralisk dom från hennes läppar.

 

Och vem är slutligen hennes gamla, döende mor? Hennes namn är Clara, och hon är den sanna drottningen, värd ett juvelsmycke.

 

Ta in det namnet: Clara.