”Tid til forandring” av Lars Hjelholt
Det är valborgsmässafton, och i kväll eldar människor upp skräp och torra grenar som vintern lämnat efter sig. Vi firar att den svarta mullen nu åter kläs i sköna, gröna kläder. Vi eldar, vi sjunger och håller tal. Den verkliga händelsen som går att mäta meteorologiskt och biologiskt har nämligen också en inspirerande liknelsesida. Den påminner oss om vår förmåga att tänka nytt och ta nya tag med det som är förstelnat i livet. Så går våra två sätt att tänka i all enkelhet hand i hand.
Jag kanske har skrämt er, mina datorläsare, med jättebloggen om Enkvists Liknelseboken och nu tänker jag skriva om något litet och kort. Vad kan vara mer passande än Lars Hjelholts nya häfte på 20 sidor, Tid til forandring. Det ligger här och väntar.
Hans första dikt heter Prometheus og Don Quijote (tema med variationer). Det är namnen på två kända dockor ”på verdens dukketeater”. Lars Hjelholt vill inte vara en Don Quijote som kämpar med väderkvarnar – den tidens mest moderna maskiner! Prometheus däremot gav människorna elden tillbaka i uppror mot Zeus, ”den tids højeste gud” och han straffades med att fjättras vid en klippa och plågas av en örn som hackade hans lever.
Så är det förstås att vi ofta angriper tekniken, särskilt vi äldre som känner oss främmande för de nya ”väderkvarnarna” som invaderar vårt liv, både TV, datorer och mobiler. Men i själva verket är det elden att förändra som fattas oss, vår kärlek, vår tro och vårt mod, ja, det som är vårt hjärtas brinnande buske. Det är den vi anar när vi ser flammorna i Valborgsbålen, och det är en risk att vi inte förstår att vi måste söka Prometheus inom oss själva. ”—det er ganske vist meget nemmere / at begynde langt borte fra sig selv”, skriver Lars Hjelholt. Men man måste börja med sig själv, det är vad både kristendomen och buddhismen menar, betonar han.
Vilka gudar låter vi behärska oss? Hjelholt föreslår Kapitalismen, ”der efter kommunismens sammenbrud har næsten frit spil”. Han nämner också Genetiken, som har betraktats som en oföränderlig faktor ”men i virkeligheden er i et konstant dynamisk samspil med vort jeg og vore omgivelser”.
Här för Lars Hjelholt de danska ”psykiatribrugernes” talan. De har ett i genomsnitt kortare liv på grund av övermedicinering, säger han. De får oftare hjärtbesvär och diabetes. Deras möjligheter till utbildning och arbete är begränsade. Forskningen är inriktad på medicin och genetik och betalas av dem som tillverkar medicinen. Vilket parti ställer upp på dessa problem? Vem gör det lättare att få tillgång till psykolog? Och vilket parti vill verka för en statligt oberoende forskning?
Jag har ingen överblick över hur det står till i Sverige – vet bara att allt skall vara så billigt som möjligt, och då är det alltid det mänskliga samtalet som kommer i kläm i all vårdverksamhet.
Lars Hjelholt förundrar sig över hur han själv har förändrats under de sextio år han levat. Han har gått från upprorsman till kritiker: ”Før var man parat til at forændre verden – nu nøjes man med at fryde sig,/ når løgnen avsløres.” Han kallar sin ungdoms diktsamling ”naiv og uden realitetssans”. Han kallar sitt unga jag för en drömmare som tror att världen kan förändras. Men till slut undrar han över sina ytterligheter:
”Jeg undrer mig på en gang over den gamle kværulant, -- og den oprørske fanatiker.”
Varje människa som formulerar sig och ger sina ord så stor spridning som möjligt i utkanten av ”verdens dukketeater” vårdar Prometheuselden. Gnistorna sprids med vinden!
