En ny högtidlig yra
Vi har gått över till sommartid. En sinnlig verklighet som att dygnet har blivit ljusare tillvaratas girigt i vårt mörka land. Och alla skall ha samma dygnsrytm, så att samhället fungerar. Klocktiden är en världslig sak, en enkel skrivbordskonstruktion. Vi rör oss inom orsak-och-verkan-världen som tillhör den abstraherande tankekällans nyttiga förmåga att organisera.
Men visst kan man som Strindberg göra nyttolös saga av det! ”Välkommen åter, kära sol, som jagat nordanvinden!” Kom ni ihåg att Strindbergs Vårvisa börjar så? Som om solen och nordanvinden var mänskliga gestalter! ”Nu har du sovit sen ifjol, / och vaknar röd om kinden!” Som i solfilmen på TV! Det är den sinnliga tankekällans sätt att berätta. En bra saga roar oss och inspirerar oss att leva: ”Värm upp vår jord, så växer råg / och fyller bondens lada! / Värm sund och vik och vind och våg, / så får vi gå och bada! – Nu klingar sång, nu stäms fiol. Nu dansas hela natten.”
Den abstraherande tankekällan skapar almanacksordning också i den tidlöshet som hör till vår inre teater. I dag är det också påskdagen. Risken är att vi försöker möta det som händer i den religiösa dimensionen somom den hörde till den abstraherande tankekällans verklighet. Påskdagens tema är Jesu uppståndelse. I Berömda män som varit i Sunne diktar Göran Tunström om misstaget att jämställa Jesu uppståndelse med en vanlig astronautisk händelse.
Som jag läser evangelietexten gör den sinnliga tankekällan här plats för en viktig drömsyn, där kärlekens naturkraft slår en bro mellan liv och död, så som vi så innerligt önskar ibland. Om vi inte själva i vårt djup hade förmåga till liknande drömsyner, skulle berättelsen om Jesu uppståndelse helt förlora sin poetiska kraft. Nu befolkar evangeliets gestalter vår egen dåligt använda sinnliga tankekälla. Vi kan ta dramat till oss och tala om det så som vi talar om våra egna drömmar.
För mig är påskdramat en sinnlig gestaltning av att människovärdet inte sitter i ära eller framgång som den abstraherande tankekällan inbillar oss. Petrus förnekar Jesus, när denne fängslas som en brottsling: ”Jag känner inte den mannen”. Som en underbar dröm är det, när Jesus efter sin död uppenbarar sig för den förtvivlade Petrus med den enda frågan: ”Älskar du mig?” Människovärdet sitter bara i förmågan att älska. Den sinnliga tankekällan med sina sagor, liknelser och visor har en dimension för kärlek som den abstraherande inte har begrepp för.
Ingemanns solpsalm från 1837 påminner om Strindbergs Vårvisa på så sätt att solen av båda beskrivs som en kvinna:
I öster stiger solen opp / och sprider guld på sky. / Hon stiger över bergets topp, / bestrålar stad och by.
Men sen kommer hos Ingemann de religiösa liknelseorden som har en helt annan innebörd än den profana sagan hos Strindberg:
Och stjärnorna, de bugar sig,
när dagens sol går opp,
den sol som oförliknelig
har bådat världens hopp.
Du solars sol från Betlehem,
hav tack och lov och pris
för varje glimt från ljusets hem
och från ditt paradis.
Här betyder solen ”Jesus” i bemärkelsen människans stora, rika symboliseringsförmåga, ”ljusets hem”. Hoppet ligger i Jesu mönster, symbolen och tydningen. Döda inte varandra i tusental som nu! Tala och dröm! Jesus försökte in i det sista lära ut symbolisering. Han ville bli hågkommen som bröd och vin, men korset har blivit hans tecken.
Jag tänker på detta under morgonens runda vid Årstaviken. Isen ligger fast. Vinden har målat stora, jämna mönster med den tunna snön, upprepat som en vågrörelse över en stor isig fjärd. På samma sätt är det med den sinnliga tankekällan, tänker jag. Som vindpustar sopar myterna våra angelägna frågor till mönster som lockar oss bort från våra tävlingslekar till samtal om erfarenheter av vänskap och kärlek, liv och död. Det är troligen artbevarande att ge de mytiska dramerna personliga ord som inte är dogmatiska.
Över Årstaviken hörs plötsligt brus av vingar. Vårens första svanpar flyger bort över viken, kanske för att kontrollera att förra årets häckningsplats är ledig. Men var finner de öppet vatten?
Till vår överraskning är det också liv i den gamla alroten där myrorna bor. Med sina små ben rör de sig tätt, tätt bredvid varandra på stubbens inre väggar, så att de tillsammans ser ut som stora, blänkande svarta smycken. Visan jag vaknade vid i morse berättade sakligt om solens verkan. Men det var också kärlekens högtid däri:
Minsta kräk i kärr och syra
nyss av solens värma väckt
till en ny, högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.
Som om den yttre tideräkningen just nu stämde med den inre.
