En kropp av ord i Ekmans Grand final
I min första blogg om Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen nämnde jag att paränglarnas namn ”Lillemor” och ”Babba” knyter an till barndomens lekar och språk. Namnet ”Babba” hör till det första bubblande jollerspråk som psykoanalytikern Julia Kristeva på 80-talet lärde oss koppla till samspelet med modern, som sågs som en hjälpande ”behållare”, en grekisk ”chora”, för barnets ljudlek. Redan Platon använde begreppet ”chora” språkligt.
Julia Kristeva hade gått på seminarier hos sin landsman Jacque Lacan som också var psykoanalytiker. Han är mest känd för sin teori om ”faderns Nej”. Det vuxna språket är ”faderns ordning”, och den är samhällets. Det är ”Lillemors” språk i Grand final, och det är ju hon som får pris och väljs in bland ”de odödliga” i Svenska Akademin.
Men den ursprungliga språkleken ligger kvar under det vuxna språket som melodi och poetisk energi, så är teorin. Och konstnärerna blir kanske aldrig riktigt ”vuxna”? Så menar somliga psykoanalytiker. Man kan ju bli arg för mindre! ”Babba” kämpar verkligen i sin bok om Lillemor, vill visa sin sida av saken, sin upplevelse. Och jag håller ett fast tag kring Julia Kristeva som säger de vackra orden: ”I motsats till den kunskapssökande tanken eftersträvar det poetiska språket en unik sanning.”
”Sanningarna” kämpar här. Lillemor är den vuxna abstraherande ”rättänkande” tankekällan som ofta tycks sammanfalla med Kerstin Ekman själv. Lillemor står knappast ut med sin roll. Den är ju falsk. Det är ju Babba som är författaren! Lillemor deltar i författeriet bara med anekdoter och ”påhitt”, när hon skriver rent på maskin vad Babba skrivit för hand på sitt spiralblock. Lillemor känner sig ofta som en docka med ögon av glas – ja, en robot som gör det andra bestämmer. Hon behöver Babbas ”kropp av ord” för att få en känsla av liv.
Det är i uppror mot Lillemor som Babba skriver den bok vi läser! Men liksom vi alla kommit ur livmoderns ”chora” finns det i Babbas berättelse en göl med innehållsrikt vatten vid ett torp. Man kan fiska kräftor där, men framför allt kan man göra sig av med saker man inte mer vill se. Där träffas alla parter, och fast Kerstin Ekman inte är nämnd kan vi förstå hennes deltagande närvaro, när Lillemor i gölen dränker alla blommor hon fått med anledning av utmärkelsen att bli invald i Akademin.
Vi minns att Kerstin Ekman lämnade sin stol tom år 1989 i samband med dödsdomen mot Salman Rushdie, där akademien förhöll sig passiv.
I bibeln läser vi om Ordet som blev kött och tog sin boning ibland oss. Eftersom uttrycket är slitet, så låt mig ett ögonblick framkalla Jesus på stranden av en göl, Gennesarets sjö, där en liten båt just blivit full av sprattlande fisk. Så sinnlig är Babba när hon gör sig ”en kropp av ord”, dvs när hon skriver för hand på sitt spiralblock. Men utgiven kan den inte bli om inte Lillemor gör språket rent och tydligt som ett rinnande vattenfall, åtminstone som det i Fyrisån, där hon en gång förlovade sig.
”Gud handlar genom människor”, säger Lillemor. Ordet måste bli kött, så som det blir i våra drömmar. Det är skapandets konst som Kerstin Ekman berättar om i sin Grand final.
