Ölandsåret med Barbro Lindgren
I den lilla boken Ingenting hände, två gånger har Barbro Lindgren skrivit dagbok om vad hon och hunden Mimmi såg och nosade och hörde i Glömminge på Öland från april 2010 till januari 2011. Beredd på ”ingenting” träffar mig den första meningen som en trumpetstöt: ”Tranorna har kommit!” Det här ska nog bli roligt att läsa: ”Äntligen hörs de underbara spruckna ropen igen. Snödropparna spränger sig upp ur marken och livet börjar på nytt”.
Ja, så är det just nu här i Tanto också. Till och med vintergäck rullar ut sig vid höghusväggen i en hemlig hörna. Hägern som bor på Årstaholmar har flugit till öppet vatten för vintern och tranor har vi inte här. Barbro Lindgrens öppningsord ekar av fågelsträcken över Öland, älskade av alla som vandrar på alvaret under den stora himlarunden där.
Titeln på boken har Barbro Lindgren lånat från Beckett ”(fast han kan mycket väl ha knyckt det från någon annan)”, kommenterar hon. Och visst. ”Litteratur lever av litteratur”, inpräntade också Kerstin Ekman i sin Grand final som jag ägnat tre föregående bloggar. När Lillemor beskyllde Babba för plagiat protesterade hon: ”Jag läste och smälte det och det blev mitt.” Men hur smälter man ”ingenting”?
”Tranorna har kommit!” är någonting. I mitt hjärtas landskap förstärks tranornas rop av många litterära fågelsträck. I Nils Holgersson skriver Selma Lagerlöf om trandansen på Kullaberg. Hon anknyter till Topelius Sampo Lappelill som anknyter till andra sagor om fredens natt, kanske till Jesajas vision om att vargar en gång skall bo tillsammans med lamm och ”en liten gosse skall valla dem”. På Selma Lagerlöfs Kullaberg är det tranorna som med sin dans får alla andra djur som samlats till erotikens kärleksfest att ana något bortom instinkten – något av det oändliga som omger oss. Men Smirre räv bryter fredens överenskommelse.
Kanske tänkte Sigrid Undset på Selma Lagerlöfs trandans när hon skrev Kristin Lavransdatter och lät lilla Kristin uppleva den konstnärliga målarmunken Edvin som en gammal trana. Edvin ställde Kristin i ett kyrkfönster, så att ljuset bröt mytens färger över hennes egen kropp. Jag har alltid trott att det var för vandrarmunken Edvins skull hela boken var skriven.
I De utsatta av Birgitta Trotzig befinner vi oss i en tid när än danskar, än svenskar rådde över Skåne. Jakobine var en oönskad dotter. Hon lyfter sitt huvud vid ropet: ”Tranorna, Jakobine!” Men där är det höst: ”Tranorna, de stora underliga sköra fåglarna fyller de sanka höstfälten med sina röster;” Finns mystiken från Selma Lagerlöfs Kullaberg också i Birgitta Trotzigs tranrop?
Tecknet bärs från den ena konstnären till den andra som Marias ”Ja!” i ekoarian i Bachs Juloratoriet. Detta kan våra drömmar utnyttja. En bild kan följa oss genom hela livet. Eller en melodi. Första meningen i Barbro Lindgrens bok motsäger enligt min mening redan boktiteln på alla sätt. Någonting hände flera gånger utan att upprepas.
I Barbro Lindgrens Ingenting hände står redan den 3 juli: ”Nu är allt så gott som över. Näktergalen sjunger inte längre och göken gal mer och mer sällan… Paddorna och grodorna verkar ha tagit slut, ekorrarna också. Och var är fjärilarna? Borta.”
Döden går vid vår sida ända från början. Barbro Lindgren med Mimmi kontrollerar på sina promenader hur ett rådjur med små blanka klövar gradvis förmultnar. En schäfervalp biter ihjäl en tupp hemma på gården. Tuppen har familj – ovisst om någon saknar honom. I växthuset tar insekterna över, ”flugor och flygmyror springer upp och ned i träden, utan mål och mening.” Hos hennes granne, den öländske poeten Lennart Sjögren, finns en absurd glädje hos till och med skabben när den funnit en räv att äta på. Men Barbro Lindgren betonar sorgen. Det är synd om alla ”som är glada från början, ända tills de förstår att det är alldeles för svårt att leva.”
Ända in i drömmen går hennes känsla av förvirring och förlust. Hunden Mimmi försvinner på en resa och det är som om meningen med resan då var försvunnen. (När jag lånar hennes dröm tänker jag förstås att det var på ”hjärnvägen” drömmen lät det hända att jag tappade orienteringen).
Barbro Lindgren får melodier i örat, och det är väl därför jag inte kan låta bli att skriva en blogg som den här. Hon gillar det inte. Det är ”som tortyr”: ”i går var det en strof ur Händels Messias som till sist höll på att knäcka mig.” Händel är i alla fall bättre, tycker hon, än en visa som låter så här: ”Jag ringer på freda` så ses vi på lörda`. Jag kommer i bilen, vi tar oss en tur`, i all oändlighet”.
Melodierna tycks vara som flygmyrorna i hennes växthus, ”utan mål och mening”. Jag brukar tänka på visan-i-örat som på fåglarna i skogen. Den bilden hjälper mig. Man lyssnar ju inte hela tiden, även om trastar och bofinkar upprepar sina drillar. Men om man plötsligt hör tranorna! Då stannar man till och tittar. Kanske hinner man se den stora plogen av ropande fåglar?
Hjärnan arbetar ständigt, inventerar sitt melodiförråd och samarbetar med oss, om den får. Vilka melodier tycker jag om? Kommer jag i närheten av dem känner jag mig belönad. Vilka visor ogillar jag? Kan jag bryta deras tjat? Det inre diskoteket är tilltalbart. Säg till: ”Jag har hört! Jag tänker hoppa över den där påbjudna ”kanelbullarnas dag” som tar tid från poesin jag vill skriva!” Kanske får jag då en annan melodi i örat? Eller: ”Jag har annat att göra nu! Vi tar det i morgon bitti!”
Melodierna är till för att hjälpa mig att vara människa. Jag kan slå dövörat till. Men inte när jag vaknar på morgonen. I morse var det: ”Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.” Det är ett par rader ur psalmen Härlig är jorden.
Ja, jag började ju på den här bloggen i gårkväll. Morgonvisan svarade mig som ett tranrop från vandrarmunken Edvin.
