Kerstin Ekmans paränglar
Grand final i skojarbranschen är en roman av Kerstin Ekman som många av oss fick i julklapp i år. Den skulle handla om henne själv, sades det, sann som en roman är sann. Det kallas ”autofiktion”, ”auto” för det eventuellt autentiska och ”fiktion” för sagan vi kan förvänta oss. Omslaget på boken är prytt med ett bokmärke av en dubbelängel, ett mörkhårigt änglahuvud tätt intill ett ljust antyder sagan. På innerfliken finner vi Kerstin Ekman själv, och det fotot är det tryggt att titta på då och då. Hon är här! Det är hon som håller i pennan. Men hon är ”i skojarbranschen” och vid första läsningen tycker jag att jag presenteras för två clowner som inte är särskilt änglalika. Men visst har jag sett de här paränglarna förr. Det är ganska vanligt att de uppträder på cirkus i romaner. Fast grundsagan är förstås enligt min mening Orfeus och Eurydike, och den handlar om Eurydikes rätt till sin sång.
Jag läser en andra gång med penna i handen. Det här blir nog två bloggar, för jag har mycket att berätta om böcker som under årens lopp fått mig att se och skapa min egen terminologi. I ljuset av dem vill jag möta Kerstin Ekmans paränglar, Lillemor Troj och Babba Andersson. Med en gång kan jag avslöja att namnet Troj är Kerstin Ekmans flicknamn Hjort stavat baklänges. Den ”autofiktionen” har vi väl alla lekt en gång i tiden. Barnets lek går igen i båda förnamnen, ”Lillemor” tycks mig antyda docklek – barnet leker vuxen -- och med ordet ”Babba”, format efter både ”mamma” och ”pappa”, är vi barn som försöker nå de vuxna i den första språkleken.
Första gången jag tänkte på det här paret var i samband med att jag läste Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (1899) som man gör, när man skall ha den på kurs. Den är verkligen en ”autofiktion” fast vi aldrig läst den så. Men Birgitta Holm har gjort en inspirerande analys av den romanen som spegel av Selma Lagerlöfs egen skaparkamp. (Selma Lagerlöf och ursprungets roman 1984 – läs den!) En Lagerlöf-älskare som Göran Tunström har tagit intryck av Lagerlöfs ”dockor” och möjligen har Kerstin Ekman funnit temat såväl hos den ena diktaren som hos den andra.
Det var drömmerskan Ingrid i En herrgårdssägen som en gång fick mig att mynta termen ”ögonflickan”. Hon är en moderlös flicka som kommer vandrande tillsammans med paret Blomgren som är cirkusartister. Hon leder sin blinde far. Blomgrens är besvikna på henne, för hon är oduglig på akrobatik. Ingrids ögon har vilselett dem, förklarar de för en fiolspelande student som de kommer i samtal med. ”Hade han sett sådana ögon? Trodde han inte, att sådana ögon måste betyda något?” Ingrid förälskar sig i studenten som är vänlig mot henne. Men han har också en gård att sköta och för att kunna rädda den skuldsatta gården driver han en stor skara får till marknaden. Han råkar ut för snöstorm och djuren dör i drivorna. Han förlorar allt, även sitt förstånd. Han blir rädd för alla fyrfota djur och niger för dem för att avväpna dem. Folk ger honom nidnamnet Getabocken, eftersom han går omkring i getpäls och säljer järnskrot (hjärnskrot?) som han har i en kramsäck.
Under tiden har Ingrid blivit sjuk och begravts. Men hon var bara skendöd. Redan är kistan sänkt i graven, när hon vaknar till liv vid fiolmusik. Det är Getabocken som haft sin väg förbi graven. När han ser Ingrids situation lyfter han all (h)järnskrot ur sin säck och sätter dit drömmerskan i stället. Så lätt hon var att bära!
Vår förmåga att drömma blir verkligen ofta levande begravd, liksom behovet av snabb vinst för att rädda samhället leder till naturkatastrofer. I En herrgårdssägen ställer Selma Lagerlöf fram tankekällorna för oss: drömmens (Eurydike-Ingrid) och den intellektuella beräkningens (Orfeus-studenten). Ögonflickan Ingrid och studenten – Getabocken får rädda varandra. Hans musik räddar henne ur graven. I sina drömmar känner hon igen honom som ”studenten” trots alla hans konstigheter och räddar honom ur sinnessjukdomen.
Både drömmen och förmågan att beräkna är naturligtvis människans hjälpare – ”änglar”. I Kerstin Ekmans roman är båda ”änglarna” kvinnor: den beräknande Lillemor som lever ”livet däroppe” och Babban som identifierar sig med ”maskens känsla när han äter och förvandlar jorden”. Det klargör att olikheterna inte handlar om kön utan om huvudets intelligens och kroppens.
Visserligen kommer det ännu nästan bara kvinnor till kurser om den sinnliga tankekällan, men det betyder inte att inte män kan drömma. Det är män som har banat väg för intellektuell drömförståelse, Freud, Jung, Fromm, Ullman för att bara nämna några banbrytande personer. Och som vi vet kunde också Selma Lagerlöf räkna och sortera. Kerstin Ekman visar oss också att Lillemor och Babba behöver varandra.
Mer synpunkter på Kerstin Ekmans bok kommer i nästa blogg.
