Ippolits tomma mur
Fjodor Dostojevskij skrev sin roman Idioten år 1868 som följetong. Han var 47 år, skuldsatt och sjuk med stora, täta epileptiska anfall som kanske var sviter efter den hemska avrättningen han dömdes till tjugu år tidigare och som avbröts av tsaren i sista stund. Han benådades till 4 års fängelse plus fyra års militärtjänstgöring i Sibirien. Det hårda livet satte spår. Och nu var han i landsflykt på grund av skulderna. Idioten är till största delen skriven i Schweiz.
Aldrig glömde Fjodor Dostojevskij det grymhetens ansikte som han hade sett. Men i fängelset hade han funnit en bibel som han lusläste, kanske eftersom det var det enda läsbara som fanns att tillgå. Han blev djupt gripen av det godhetens ansikte som han anade i Jesus. När han skrev Idioten ville han äntligen själv måla godhetens ansikte med ord. Han ville göra det för den ryska ungdomens skull: ”hur mycket styrka, hur mycket lidande i samtida ungdom, likväl är de icke-troende. Gränslös idealism tillsammans med gränslös sinnlighet.”
Han ville måla ”godhetens ansikte”, en ikon, ”en träbit”, föraktad av de skeptiska, intellektuella som stod under västerländskt inflytande. Som exempel på det västerländska tvivlet samlas i romanen stort intresse kring Holbeins tavla Kristus som död, alltså kring godhetens sönderslagna ansikte.
Men själv hade han en djup förståelse för ”träbiten”, och genom handlingen i romanen bygger han en tillitstrappa av ”övergångsobjekt” som först Erik H. Eriksson har etablerat inom modern psykologi. Det blir en annan blogg.
Den ryskortodoxa kyrkan delas av ikonostasen så att en vägg med bilder är rest mellan det profana rummet där församlingen befinner sig och det heliga rum, som bara prästerna får beträda. På den väggen kan man se de heliga gestalter som kristendomen bygger på. I Dostojevskijs roman målar han karaktärer som på sitt eget vis gestaltar enkla eller bisarra tolkningar av evangelierna. Ty det är svårt att förstå att Jesus både talade och handlade i liknelser, när man bara har ett sanningsbegrepp. Jesus var båda tankekällornas tillgivne son.
Romanen är Dostojevskijs ”träbit”. Han har målat sitt drama på en osynlig vägg. Ingenting blev som han ville. Ty idén är den abstraherande tankekällans önskan. Men om det skall upptäckas något nytt som konstnären själv inte kunnat förutse, då måste den sinnliga tankekällan få råda.
Till författarens förargelse dög inte godtrogenhetens furste till att ge ungdomen tro och hopp. Pennan vägrade att följa den idén. I stället är den lungsjuka studenten Ippolit romanens centralgestalt. ”Alla dansar efter hans pipa!” skrev Dostojevskij ilsket. Men hans penna visste hur det skulle vara. Den kunde vägra skriva, och det var bråttom med följetongen.
Utanför fönstret till Ippolits sjukrum finns den tomma vägg där hans drömspel utvecklar sig: ”Jag har skrivit mycket på den. Det finns inte en fläck på den där smutsiga väggen som jag inte har studerat. Förbannade vägg! Och ändå är den mig kärare än alla träd i Pavlovsk!”
En annan bild som strös ut i förbigående i romantexten är att Ippolit får en kortlek med typer att pröva, som om han la patience. I det spelet kunde inte godhetens Furst Mysjkin skiljas från ondskans tvivlande och grymma Rogozjin. Rogozjin mördar den vackra Nastasia Filippovna i sin förlamade moders hus. Den kvinnliga principen tillintetgörs.
Nastasia är hjärtat i den här romanen, och utan att fursten har tillgång till den sinnliga tankekällan, kan hon inte räddas. Därför målas inte den här ikonen med guld från Sanningens sol. Fullmånen strör sitt silver över Nastasias döda lemmar, medan Furstens tårar rinner nedför Rogozjins kinder, som vore de två ett enda kluvet ”dubbelhuvud”.
Ippolit är konstnären som liksom sin skapare har tillgång till båda tankekällorna. Han är alltså den ”mest lika” som det ryskortodoxa uttrycket lyder.
Dostojevskij skrev i ett brev att om han lyckades genomföra att måla den goda fursten, ”Prins Kristus”, så skulle han förbättra sig själv därigenom. Jag tror det blev så, fast på ett helt annat sätt än han tänkte sig.
Nästa gång skall jag försöka skriva om Ippolits drömmar. Eurydikes visa, den bok där jag skrivit utförligt om Idioten, är svår att få tag på. Men jag har många exemplar och delar gärna ut!
