Spelgubbens trollkonster
Lars Ahlin skrev 1970 i BLM om hur han en klar dag såg sin stad i spillror: ”I stadens mitt hände det.” Hur angeläget är det inte för honom att betona den abstraherande tankekällans verklighetsbegrepp! Han försäkrar att han var fullt vaken i klart dagsljus. Ändå hände det. Staden låg i spillror framför hans ögon. Den hade förlorat sin meningsfulla form:
”Tingen var sig själva och svarade på ingenting. De befann sig inte inböjda, inte i tjänst, inte i livré och uniform, inte i slaveri hos någon människa”.
Hur kunde det hända? Lars Ahlin förstod att staden hade gått sönder för att han skulle kunna skapa den på ett nytt sätt. Materialet var givet, men meningen stod det honom fritt att forma. Men då måste han använda en annan logik. Det skriver han inte i BLM 1970, för den logiken tog det honom hela livet att försöka förstå.
I natt drömde jag att jag befann mig i mitt kök här på Öland. Jag skulle just sätta mig på min höga arbetsstol, då den runda sitsen gav sig i väg. De fyra benen fanns kvar, men dem kunde jag inte sätta mig på. Nattens visa var kärleksförklaringen i Evert Taubes ”Rosa på bal”: ”Rosa, jag älskar dej!” Men den här gången kom visan före drömmen om arbetsstolen.
Jag binder i min tolkning samman visan och drömbilden som också gömmer en visa, fast den inte hörs här, nämligen Lennart Hellsings visa om gubben som ”tog ur fickan ett munspel opp och börja spela, så allting dansa, för skrins och skrammel och tjo och hopp!”
Den gubben spelade ”så hela köket blev tomt till slut!” Och nu fick jag se konsekvenserna av hans kärlek. Tingen blev opålitliga. Arbetsstolen sa upp sig. Den var ”inte i tjänst”, som Lars Ahlin skrev om tingen i sin stad.
Jag är så att säga i den åldern att resurserna tar slut (säger upp sig), och det är dags för munspelsgubben att komma med vänliga ord, för dragningskraften i hans musik har jag verkligen prövat. Om visan-i-örat har jag i många år berättat, men jag brukar hellre kalla resursen ”Eurydikes visa” än berätta om den där magiska tjuvgubben. Fast man måste räkna med honom också, det är sant. Han var väl rädd jag skulle glömma bort det!
Under namnet ”Eurydikes visa” har jag skrivit en riktigt bra bok (1997), och med hjälp av Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij och Maksim Gorkij lärde jag mig själv oerhört mycket medan jag skrev om den sinnliga tankekällans logiska system. Jag har lust att berätta litet om detta i kommande bloggar.
