Krucifixet och fågelboet
När jag var barn frågade jag min pappa var Edens lustgård låg på min skolkarta. Han blev litet brydd och eftertänksam, men han svarade att det nog var i Mesopotamien mellan de två floderna Eufrat och Tigris. Det var därifrån Abraham hade utvandrat.
För min pappa var Eden ingen mytisk plats utan en historisk verklighet. Jag fortsatte att undra varför Abraham hade lämnat Eden, denna underbara plats, om han verkligen bodde där? Det min pappa inte berättade och kanske inte visste något om var den stora förändring i det mytiska tänkesättet som i bibeln antyds genom Abrahams utvandring från Ur, huvudstaden i Sumer. Maria Bergom Larsson berättar i Nedstigning. Texter kring en myt (1989), hur en fruktbarhetskult, som växt ur en jordbrukskultur successivt förändrades, när teknologien ändrade sättet att leva:
”Kvinnans sexualitet tolkades nu som erotik till skillnad från tidigare då fruktsamheten stod i centrum. Borta var Modergudinnan, den stora Modern, i hennes ställe trädde den unga, slanka Jungfrun in på historiens scen, himlens drottning med makt inte längre över barnet utan över älskaren”..
Kanske var detta en återvändsgränd för människans artbevarande utveckling? Gud lovar Abraham att han skall bli stamfar för ett stort folk, om han utvandrar. Trots det har Abraham svårt att få barn med sin hustru Sara. Tjänsteflickan Hagar födde i Saras ställe sonen Ismael och jagades sedan ut i öknen av den arga Sara. Där mötte Hagar emellertid en tröstande ängel vid en källa! Då födde hon ett viktigt sinne till Abrahams sterila Gud, som bara varit en röst: ”Du är seendets Gud”. Så sa Hagar, ögonflickan i den sagan. Så småningom fick Gud både aptit och ett leende som speglades i Saras ansikte, när hon fick beskedet om att hon på ålderns dag ändå skulle föda.
När jag tänker på alla de sjuka eller döda mödrarna i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten undrar jag om hon inte har tänkt på Modergudinnans öde i Sumer
Är det den mytiska erotiseringen av modergudinnan som ynglingen Hiram speglar, när han blir så ohjälpligt förälskad i sin välväxta syster Apelone? Han upplever sin incestuösa lidelse med skräck.
Hiram fascineras av ett krucifix som hänger på hemmets vägg. Om detta kan han konstigt nog inte tala med Apelone. ”Alla ord dog”. Krucifixet skiljer dem åt. Men det leder honom att tidiga mornar hemligt besöka gårdens förfallna kapell, där hans mor är begravd. Det ger honom gemenskap med den döda modern men inte med den levande systern.
Namnet Hiram är gammaltestamentligt. Det bars av en fenicisk kung som levererade byggnadsträ till kung David. I Birgitta Trotzigs roman får den vuxne Hiram som dominikanermunk heta ”broder Jakob”. Han får alltså namn av ”bedragaren” i Gamla Testamentet, han som också var drömmaren som himlen öppnade sig för.
Hiram är också i romanen en drömmare som känner sig som en bedragare, när han måste dölja sina verkliga känslor för Apelone. Det var som om något brast i honom, redan när han inte kunde ge ord åt sina tankar om krucifixet. Birgitta Trotzig skriver: ”innan var han hel, nu var han delad – en del av honom åtrådde och ville ett stort ont, en annan sökte och fann med glädjetårar tillbedjans frid”. Han kämpade ”inringad i sig själv”.
En gång när syskonen vandrade på heden, stötte de på ett fågelbo. Först såg de bara en krälande köttmassa som ingav dem motvilja. Sen såg de att det var ett fågelbo med spovungar:
”Den väldiga, höga tystnaden ut mot havet över fågelungarnas krypande pipande kött – den väldiga fruktansvärda ofattbara hjälplösheten hos någonting som bara ligger som en smula ömklighet i Guds hand. Och varje fan i i spovens fina brunvita fjäderpennor är räknade: är till.”
De är båda med om upplevelsen. De ”är till” i den växande och vissnande världen som en del av den. Men de delar ändå inte hela upplevelsen av seendet. Fågelboet är Apelones symbol:
”Och brodern såg på sin syster; systern i sin tur såg ned på fågelungarna som låg i redet”.
.
