Bildkärnan
I Agneta Pleijels intervju talar Birgitta Trotzig om att de drömska bilder som dyker upp för henne och blir diktningens rot tillhör ”ett gemensamt språk”, ”blir bildkärnor inom oss”. Hon känner igen dem ”i de gamla myterna, i primitiv konst eller i konst överhuvud”. Så har det också varit för mig, när jag arbetat med olika författare på ”psykisk djupnivå”, som Birgitta Trotzig uttrycker det. Jag har funnit mytiska ”bildkärnor” som går att variera oändligt. Därför lär jag mig alltid något personligt och nytt av varje diktares perspektiv. ”En människa har tusen ansikten”, finner Birgitta Trotzig. Jag har heller aldrig läst någon text, belyst av så många ansikten som En berättelse från kusten.
I staden Åhus råder oföränderlighet, och detta är den stora synden där, den synd som är orsak till brist på liv och empati. Människorna är fångna i sig själva, ofta skrämdes de som barn av vuxenlivets grymhet. Själve borgmästaren, den mäktige Lavst Peder, såg vid nio års ålder sin mamma Mari misshandlas av en våldsam folkhop. En välmenande kvinna svepte en sjal om hans huvud, så att han inte skulle se sin mors skam. Men helt kunde hon inte skona hans medvetande: ”Den del av honom som såg”. gick in sig själv och smällde för alltid igen porten efter sig, ”sjudubbel port, sjudubbelt lås”. Han skulle minsann visa världen sin ära! Han skulle bli den främste i Åhus, och Åhus skulle bli den mest ansedda handelsstaden på Skånes ostkust. Vi får en bild av hans ansikte:
”Ett stort, hårt, vackert ansikte hade han, det enda var att det tycktes som en spricka grinigt missnöje i mungipan. Såg man närmare efter upptäckte man att hela ansiktet var genomvävt av sådana sprickor, fina men djupa. Och att hela den vackra ansiktsmasken i verkligheten bestod av skingrade stycken, sammanbundna endast av det knappt synliga, fina, dödliga spricknätet, som glipade in liksom mot en obekant grund.”
Den mäktige borgmästaren vet inte själv hur han saknar sin moder Mari. Men hon fattas som det sammanhållande i hans världsbild. Birgitta Trotzig skriver: ”Det finns inget blod mer i hela världen”. ”Händer och fötter, armar och ben och huvud, allt satt nog på plats, men det var liksom en underlig docka bara, en marknadsdocka upphängd i trådar.” I borgmästarens ögon fanns dock aningen av liv, där fanns blodspår: ”De stora blå ögonen med sina välvda vitor, dem hade han efter modern, var en smula blodsprängda som om synen pressades fram i svår ångest”.
Moder Mari har namn efter Jesu mor och förbinds liksom Merete och hennes gudmor med ögonen som inte får se vad de ser och ångestfullt ändå ser det de inte får se.
Jag söker hela berättelsens ”bildkärna”, som jag tror är Kristusbarnet, Guds överraskning, ”frid på jorden och till människorna en stor glädje”. Men han föds aldrig här. Den Jesus vi möter i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten är en vuxen man. Jag anar Jesu ansikte i romanens många väl dolda och misshandlade psykiska gestalter, stora och små, men officiellt i kyrkan talar han bara genom sin döda kropp på krucifixet. ”Den döda kroppen hängde stel med sina gapande döda sår.” ”Människorna tänkte: död. De smakade: död. Brud och brudgum dansade: död.”
På samma sätt upplever sockenprästen Andrea när han bjuder nattvarden: ”Det döda brödet var där. Och det utgjutna blodet i all sin döda köld.” Han känner sig själv som en väntande, havande mor:
”Och den döde var i honom. Och det var hans uppdrag att bära honom inom sig….Och han bar honom som en kvinna bär sitt barn under sitt hjärta, I dödsskrämsel. Ty tiden är långt utöver, tiden bara går och går. Och barnet kvicknar inte.”
Människorna i Åhus med sin sancta Mariakyrka och sitt svartbrödrakloster, sin borgmästargård och garvarverkstad med vind ovanpå saknar andligt blodomlopp och samspel mellan ögon och ord. Den sinnliga tankekällan saknas.
