Apelones skugga
Jag har i en tidigare blogg föreslagit att ”bildkärnan” i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten (1961) är ”Kristusbarnet”, vars budskap är det stora hoppet ”frid på jorden och till människorna en stor glädje”. Julevangeliet har lärt oss att Kristusbarnet är frukten av ”den helige ande”, och det har vi skrattat åt, eftersom vi inte har lärt oss den sinnliga tankekällans sätt att förkroppsliga tankar och stämningar. ”Den helige ande” är en motsats till den onda och oföränderliga atmosfär som råder i Åhus, där man vill varandra ont.
På 50-talet fanns en strömning som ville anpassa den katolska kyrkan till den moderna världen och vetenskapen. Birgitta Trotzig betonar i samtalet med Agneta Pleijel att modern forskning har visat att skapelsen aldrig är fullbordad utan något som pågår hela tiden. År 1954 flyttade Trotzig till Frankrike med sin familj. Intressant för min tolkning är att hon särskilt nämner Emmanuel Mouniers tidskrift, ”Esprit”, ”Hoppet”, och dessutom en personifikation av hoppet, ”la petite fille Espérence”, ”lilla flickan Hopp”.
Kanske är det den lilla flickan Hopp som i Birgitta Trotzigs roman föds av en ensam mor i halmen i en hamnbod och blir döpt till Merete?
Den puckelryggiga Merete med de mörka ögonen som jag kallar ”ögonflickan”, har också en annan viktig roll i berättelsen. Hon är Apelones ”skugga”. ”Skuggan” är en komponent som jaget har förvisat långt in i medvetandets ”mörkacell”. En sådan skrämmande skugga av frater Jakob är fången i mörkacellen, och på samma sätt är den missväxta Merete en skugga till Apelone. På Vindinge hade hon utvecklats så vackert som ett träd. Men när Hiram kommer till Åhus som frater Jakob finner han sin syster förändrad. Hon har svartaktiga nypmärken vid tinninghåren – han ser dem ända in i drömmen -- och han upplever att hennes röst är färglös och strykrädd. Han blir utom sig av hat: ”Han kunde inte förlåta den som hade tagit hans unga syster ifrån honom och av henne gjort en vanställd”.
En gång när Apelone är på väg till kyrkan möter hon för första gången Merete som tigger pengar till sitt bröd. De rör sig båda klumpigt, eftersom Apelone är höggradigt gravid med sitt första barn. Merete räcker tiggande fram sin hand, ”en ung kvinnas hand, fin och tunn, men stark”. Det är en hand som liknar Apelones egen. I stället för att känna medlidande blir hon instinktivt rädd, skriker till och börjar springa. När hon kommer fram till kyrkan, lutar hon sig tungt mot tegelväggen och flämtar ”som ett djur”. Den mänskliga besinningen återvänder: ”då hörde hon kyrkans hjärta slå, och det kom för henne att hon nyss skulle ha kunnat se Guds ansikte om hon blott haft mod att stanna och se in i puckelryggens ansikte”.
Meretes eget ansikte beskrivs så här: ”Huvudet låg så djupt i dal mellan axlarnas brett uppåtdragna branta kullar och ansiktet lyste däremellan som ett vitgrått ägghjärta, en genomskinlig färg som var fjärran från sådant som rodnad och skiftning och andlöshet”. Trots Meretes alla brister har hon ett ansikte i form av ett hjärta och det är det ingen annan i kretsen av gestalter i den här romanen som har.
Liksom Merete har Apelone ovanligt mörka ögon – ”mörkgrå och liksom genomskinliga”. Båda misshandlas av sina djupt skadade män men de vill ändå rädda männens själar.
Den man som kom till Merete var från Livland. Han var krigsskadad och hon ”såg med den blick hon hade på denne som hade strandat här”. Hon såg att han kunde frälsas endast av ”en kärlek till döds”. Hon sade sig: ”denna kärlek äger jag”. Men hon förstod inte att hans kropp var full av svåra minnen som just sexualiteten väckte till liv. Han ville fly från Merete, samtidigt som han ”störtade sig” mot hennes ansikte. Han kände det som om något var på väg att ”födas” ur hans egen kropp, och han blev rädd för det som ville komma fram: ”Bort, bort!” Han började slå henne. Till Merete kom då ”förtvivlans stora fågel”. ”O slitande klor!” Hon drömde att hon tappade ett barn och hon tolkade drömmen, som att hon hade stött bort ett ensamt och illa skadat barn som fanns skräckslaget inuti mannen.
God sinnlighet fanns en stund mellan dessa två. Den sinnliga tankekällan fanns – bilden av att han var på väg att föda, fast han var en man är en sådan bild. Men orden kom inte. Den abstraherande tankekällans ord fanns inte för dessa två, när de som bäst behövde dem. Han skulle behövt berätta, berätta. Merete skyllde i stället mannens tröghet på sig själv. Det var hon som var för ful – det hade hon fått lära sig av mor och mormor och alla människor i Åhus. Hon hatade sin kropp, och när han äntligen en gång närmade sig med ömhet, bet hon hans bedjande hand.
Merete var övergiven av Gud. Men så kände också Jesus på korset, visste hon. I honom var hon innesluten, hur hon än misslyckades. Och plötsligt väntade hon barn med en annan man. Fadern till det barnet var möjligen Lavst Peder, Apelones man, som tillsammans med andra våldtog henne en kväll. Så kanske både Apelone och Merete en tid samtidigt bar Lavst Peders barn i sina sköten.
Det var en skam för Merere att ogift vänta barn. Merete gömde sig längst bak i kyrkan: ”Och hon såg på Gud. Och han såg på henne. Och hon såg ner. Men i det ögonblicket rörde sig barnet i hennes liv, det var liksom om det tog ett språng, liksom om den oföddas späda lemmar rörde sig i jubel. Och modern såg då upp mot Gud, den korsfäste, varken hjärta eller läppar vågade fråga, men hon såg och såg”.
Ögonflickan Merete är havande med ett barn som spritter av liv. Det är ett riktigt sinnligt barn. Hennes nära förhållande till Gud är däremot den sinnliga tankekällans underbara skapelse.
