Kretsen kring kärnan
Den sinnliga tankekällans logik är inte lineär och dess mål är inte hierarkiskt. Dess figur är en krets kring en kärna. Jag brukar försöka leta efter ”drömmaren” för att hitta centrum. Det var så det klarnade i mitt arbete med Birger Sjöberg. Hans debutverk 1922 hette Fridas bok, men det var inte Frida som var huvudpersonen. Hon var bara en tjatande vardagsröst. Det var Fridas vän som hade drömmarna, synerna, musiken. Men han hade också vetenskapligt intresse för astronomi och han läste Nordisk Familjebok. Han odlade båda tankekällorna. Det var han som var utvecklingsbar i den djupa dvala som rådde i Lilla Paris.
I en liknande dvala ligger Birgitta Trotzigs Åhus i slutet på 1400-talet. Den stora synden är dess oföränderlighet, som värst benämnd ”isdvala”. Men i den här romanen drömmer nästan alla och får de märkligaste syner. Som när S:a Mariakyrkans präst Andreas, även kallad ”den grå”, mötte tre Marior på torget och föll på knä i hänryckning. Men vid närmare betraktande såg han att de ”var för söta” och hade hundhuvuden. ”Då lutade han sitt huvud i händerna och ruskade det och föll omsider i gråt; och begrep ända in i märgen att han var bara en vanlig dåre, ett barn som den onde fienden lekte förvillelseleken med, och det gjorde ont, ont”.
Andreas avsäger sig faktiskt båda tankekällorna. Han snubblar på de latinska orden och de prästerliga handrörelserna känns tomma för honom: ”Någon annan förstod åt honom”. Att han skulle kunna använda den sakliga tankekällan till att tyda ”förvillelseleken” med ligger långt utanför ”den grås” ambitioner. Färgen ”grå” antyder vardaglighet, ”som folk är mest”.
Hirams dräkt är i stället svart och vit. Det är munkdräkten som han undfår i en vision. Han är kvar hemma i Vindinge med sin gamle elake hundskinnsfar som han hatar, särskilt för att han tvingat Apelone att gifta sig med Lavst Peder, borgmästaren i Åhus som han har skäl att misstro. En natt kallas han i drömmen till gårdens förfallna kapell, stiger upp och går dit. Där mottar han i en mycket sinnlig vision dominikanernas munkdräkt ur den döde Dominikus händer.
Hiram misstrodde inte sin vision. När fadern dött blir han munk och ungefär tio år senare utnämns han till prior i Åhus och återser sin syster i ett förnedrande äktenskap. Dramat kring Hiram, Lavst Peder och Apelone är viktigt, men romanen som helhet relaterar inte till dem som till ett centrum. Jag måste ägna dem en särskild blogg.
I Agneta Pleijels intervju säger Birgitta Trotzig att det som hon upplever som meningen i sitt liv är att få världen att tala i henne. Det gör att hon själv är den stora drömmaren och kretsen kring henne är vi alla. Fast En berättelse från kusten är en 1400-talsroman tycker jag att den speglar den värld jag har omkring mig i dag, i september 2015. Fast just den här veckan har bjudit på glada överraskningar, en generositetens vind i flyktingfrågan har dragit med sig många. Välkomna! Inte skall dina barn drunkna i Medelhavet! Här finns mat och kläder! Vill du ha skjuts?
Jag är så tacksam. För jag tänker på Birgitta Trtotzigs berättelse som slutar med att Merete i slutet av blomstermånaden maj, ”Guds moders månad”, stenas av en upphetsad folkhop som syndabock för en epidemi som skördat många barn. ”Sådant som drabbar ett spätt och skuldlöst barn går inte att bära”, läser jag i 1400-talsromanen och samtidigt tänker jag på bilden igår i TV och i alla dagstidningar av det döda småbarnet på stranden. Visst har vi länge vetat att barn drunknat i Medelhavet, men i en förlamande tystnad. I dag kom en vind som satte känslorna i brand på ett gott sätt. Jag känner mig lättad -- trots hatvinden som också finns och som plågar många i sociala medier.
Vad bestämmer om det blir en god stormvind eller en förödande? Ger romanen något svar? Hur stabiliseras den goda vinden?
