Berättelsen skall växa organiskt som ett träd
”Berättelsen skall växa organiskt som ett träd”, säger Birgitta Trotzig i Agneta Pleijels intervju. ”Jag känner intuitivt när det jag skriver växer av egen kraft”. Om hon frestas att ”konstruera utanpå” hotar en mekanistisk människosyn. Hon kan uppleva en dubbelhet inom sig: ”…en del av mig själv strävar att befolka min tillvaro som ett vaxkabinett med idel tydliga och falska identiteter, gipsbilder, overkliga förenklingar, grimaser enligt regler och system”. Detta upplever hon som ett ”kvävningshot”. Jämsides löper någonting som hon upplever som ”en permanent protest, ett ständigt uppbrott, en konstant revoltkänsla”.
Birgitta Trotzig har inte de termer som jag använder, men hon ligger dem nära. Hon bygger sitt språk kring drömska bilder, som ger liv åt berättelsens abstraherande lineära ordning: ”subjekt och predikat, romanform med början och slut, miljö, handling”.
Den sinnliga tankekällans logik är som solsystemet: kretsen kring en mittpunkt. När jag har sökt mittpunkten i En berättelse från kusten har jag stannat för Jesusbarnet som aldrig blir fött i den ”isdvala” som råder i Åhus. Det kan stämma med det rituella mönster som Birgitta Trotzig hade i åtanke, när hon skildrade den medeltida staden. Men här finns ingen romantik. Mittpunkten är negativ och människorna vill varandra ont. Åhus beskrivs av flera röster som ”dödsriket”. Det hjälper inte att kyrkan kallas S:a Maria eller att Merete är en form av Maria liksom Lavst Peders mor hette Mari och Hiram är ett namn som läst baklänges blir Marih.
Kretsen kring mittpunkten bildas av alla stämmor som ljuder i ett konstverk. En författare som kom att betyda mycket för samtida konstnärer var Lars Ahlin. I romanen Om (1946) myntade han en formel som spred sig till samtida konstnärer: ”han som är du som är jag som är vemsomhelst”. I En berättelse från kusten finns ett bra exempel på hur dialogiskt den dynamiken arbetar, när Hiram drömmer att den straffade munken i mörkacellen frågar honom: ”Är du min broder eller min domare”? Hiram kände det i drömmen som om han blivit fysiskt berörd av ett kräldjur – så långt var avståndet mellan honom och fångne munken i mörkacellen. Drömmens fråga gjorde honom medveten om det.
Ahlins författarskap startade en diskussion om författarens förhållande till såväl publiken som till sitt det egna skapandet. Birgitta Trotzig deltog meden artikel i BLM som hette Till det levandes lov (1965:4) Där hävdade hon att Lars Ahlins författarskap i sin helhet handlade ”om gemenskaps möjlighet, villkor och prövningar”. Hon daterar i artikeln att en viktig förändring i hennes eget skapande skedde i april 1949:
”…en sorts kraftomvandling ägde rum, förtecknen ändrades komplett… Den febrila dagdrömsaktiviteten självdog …. En ny person steg fram, en deciderat författande person… Och dess främsta kännetecken var just en egendomlig svårighet eller hämning att skriva eller känna ”jag” ”jag själv”.
”Dagdrömsaktiviteten” är den abstraherande tankekällans fantasiform. Den ger uppslagsrikedom och visar vad vi önskar oss, den har sinne för färg och form. Men de komplicerade djupskikten når vi inte med den. Birgitta Trotzig fann sin egen väg till den sinnliga tankekällan och dess bilder. Den sinnliga tankekällan är som vi sett inte jagisk utan speglar hur komponenterna i ”kretsen” förhåller sig till varandra och till centrum.
I bibeln berättelse om Edens lustgård speglas tankekällorna mytiskt som Kunskapens träd och Livets träd. I Trotzigs roman kan syskonen i den förfallna gården Vindinge på heden representera tankekällorna. Som barn är de bästa vänner: ”Tillsammans, var inte rädd, vi skall alltid vara tillsammans.” I puberteten har de en period av missförstånd. Men Hiram som är den äldre finner till slut att alla ord slår fel. Han översållar rådlös systerns ansikte med kyssar och hon låter all missämja fara. Men hon blir glad som ett barn, medan han upptäcker med skräck att han älskar henne med vuxen lidelse.
