Fågelboet
I en roman med den sinnliga tankekällans kvaliteter som Birgitta Trotzigs En berättelse från kusten brukar jag söka tre speciella komponenter i kretsen kring centrum. En av dem är ”ögonflickan”. Jag fann henne i Meretes halvblinda ”gudmor” som hoppades att en ny visionär möjlighet var född genom den lilla Meretes mörkskimrande (mörkerseende?) ögon som ”skådade och såg”. Sagans gudmödrar förde alltid med sig någon viktig gåva att lägga i barnets vagga, och Meretes gudmor gav henne kärleksfullt ”spåret av en blick”.
En annan specifik komponent är ”skuggan”. Den missväxta Merete har även den rollen. Hon tjänar som en skugga till Apelone som växer som ett vackert träd. Meretes mamma sätter henne om dagarna under ett förvridet päronträd: ”det var ryggplågans träd, livsträdet… Det var inte ett träd som bar god frukt längre, detta träd. Det växte mitt i backen, starkt lutande, nästan krypande – en stor sprucken, grovt knutig sårig stam, där grenarna sköt ut i mörka förknutna vildskottsknippen”.
Den tredje specifika komponent jag söker är den person som står för ”visan-i-örat”? Finns den med här? Kan det vara Apelone som lyssnar inåt?
Jag jämför de tätt sammansvetsade syskonen Hiram och Apelone med Orfeus och Eurydike, som också var de bästa vänner, när de var barn. En orm biter den unga Eurydike i foten, så hon dör. Orfeus som fått en lyra i gåva av ljusets gud, Apollon, beger sig till dödsriket för att befria henne. Med sitt spel lyckas han beveka dödsrikets härskare, Hades och Persefone, att släppa Eurydike, men endast på villkor att Orfeus inte ser på henne förrän han på nytt träder ut i dagsljuset. Orfeus består inte det provet.
Jag använder sagan som om den handlade om tankekällorna. Orfeus företräder den abstraherande tankekällan Han spelar djuren och själen till ro, ja, kanske in i den farliga oföränderlighetens dvala som råder i Åhus. Dödsgudarna prövar om han kan lyssna inåt och kan höra Eurydike i den sinnliga tankekällans eko, visan-i-örat. Men han har inte lärt sig lyssna. Han måste vända sig om för att kontrollera att hon är där, och då dras hon obevekligt tillbaka till Hades.
Mellan Hiram och Apelone sker också en separation, omgiven av musik. Hiram sitter och spelar tanklöst på sin luta – det är enda gången den nämns i romanen. Då får han syn på sin egen hand som ligger utspärrad över lutans strängar. Han ser sina ”vita, smala och starka men på samma gång nästan flickaktigt späda fingrar;” I samma stund råkade hans blick falla på krucifixet som hängde över sängen, och han såg på det som om han aldrig sett det förut: ”Han kunde inte se sig mätt. Men om detta kunde han sedan inte tala med sin syster.”
Varför kunde han inte tala med Apelone om vad han upplevde nu? Var det för att han på krucifixet såg en naken manskropp? De späda fingrarna på hans hand var ”flickaktiga” som systerns. Men hans kropp skilde sig markant från hennes. Detta skulle komma att skilja dem åt. Han tappade alla ord.
Syskonen fick nu nära till missämja en tid. Det slutade med att Hiram rådlös överhöljde Apelones ansikte med kyssar. Kroppens ordlösa kärleksspråk var överraskande för honom själv. Sen förstod han med skräck att Apelone upplevde något annat än han. Hon var alltjämt ett barn.
Strax efter denna händelse kan vi läsa att Apelone fått ett eget uttryck: ”Systern gick och gnolade och sjöng för sig själv, hennes tankar tycktes långt borta; men själv var hon nära, hon var nära och en annan än han själv”. Apelone utstrålar frihet och utvecklar ”en tung stilla kärna av besinning som var alldeles hennes egen och inte liknade någon annans i hela skapelsen; och som var hennes bestämmelse”. Han drar en slutsats:
”Och det han såg var löftet att allt ont som är i människan kan bli besegrat”.
Det finns nog ingen mänsklig förmåga som hånats så mycket som visan-i-örat. ”Gubben visste inte att gumman var tokig, förrän hon sjöng vid bordet”, är en gammal fras som nog syftar på att den inre visan kommer ut på läpparna, när man inte tänker på det. ”Du har väl inte fått pippi?” syftar säkert från början på ”visan-i-örat” som är fågeln i oss. Kapellet på Vindinge är mycket förfallet med svalbon uppe i valvkuporna: ”det var knappast annat än ett fågelhus heller, sällan kom någon präst hitut”. Nej, vem lär oss lyssna på vårt eget nervsystem? Det kräver precis som annan tankeverksamhet både tid och tålamod att inventera sitt eget visregister och att gå i dialog med denna aktiva men sällan tolkade psykiska .resurs.
Men det fint flätade fågelboet som syskonen fann i ljungen på heden fängslade Apelone mer än Hiram. ”Dess innehåll tycktes först bara som en krälande köttmassa som ingav motvilja; sedan såg man att det var spovens nakna pipande gapande ungar med hjälplösa tunna halsar och väldiga näbbgap som kved och kravlade där i blind hunger över varandra.”
Det kom livsnödvändiga pip ur ”köttmassan”, denna ”ömklighet i Guds hand”. Det var inte den starkares rätt som kunde få ungarna att överleva, utan de artbevarande spovpipen. ”Varje fan i spovens fina brunvita fjäderpennor är räknade; är till.”
Kanske Apelone förundrad kände igen något i sig själv? Hennes kropp kunde också sjunga spontant och meningsfullt och visa hennes egen människoväg till frihet och besinning.
