Syskonen på heden
En berättelse från kusten är en av de mest intetsägande boktitlar jag mött. Pärmbilden visar några stenbumlingar omskvalpade av vatten. Men här tilldrar sig tydligen något, värt att berätta. Redan på första sidan får jag veta att handlingen tilldrar sig under de sista årtiondena på 1400-talet i en liten stad på skånska ostkusten som heter Åhus. Den består av ”en liten klunga människoboningar hoptryckta kring kyrkan, vars torn syntes vida omkring och gjorde tjänst som sjömärke: allting syntes stort och ändlöst omkring den, havet slätten, de vandrande skyarna”.
Det är både tankeväckande och äventyrligt att läsa boken som en historisk roman, alltså helt med den vardagliga, abstraherande tankekällan. Men Birgitta Trotzig vill något mer med sin berättelse. Hon säger till Agneta Pleijel att hon vill att det yttre vi läser om skall bli bilder för människans inre. Tid och rum bryts i denna berättelse ideligen av bilder som griper vårt hjärta. Vad är det för osynliga krafter som styr oss? Hur får man syn på dem?
Trots kyrkans centrala plats i Åhus råder där ingen helig ande. Människorna vill varandra ont. Det känns i atmosfären: ”här är slätten som ligger nerkrupen under den lågt skridande molntyngden som ett barn som inte vågar andas av nattskräck: kommer någon? Vem kommer?”
Finns vuxna? Och i så fall – är de pålitliga? Bilden griper känslan, tyvärr alltför aktuell ännu i dag i krigets och flyktingarnas Europa. Med mobilkamerans hjälp sprids bilder över alla gränser, och många människors drömmar kommer med så starka bilder att människor helst vill blunda. Konstnären Birgitta Trotzig laddar landskapet med barnens oro. Hon arbetar med den sinnliga tankekällans hjälp.
Hoppet om utveckling till känslomässig vuxenhet finns kanske i ett helt annat väderstreck, så långt västerut man kan komma? Så tänker vi i den abstraherande tankekällans ordning. Vart skall vi fly? Birgitta Trotzig för oss till Jyllands västkust. Där ligger en gård som heter ”Vinding”, och där växer två syskon upp, en syster som heter Apelone och hennes fyra år äldre bror Hiram. Jag funderar ett ögonblick över ordet ”vind” i namnet ”Vinding”. Vinden är en ”bildkärna” för ”anden”.
Vi har flera gånger i Åhus stött på ordet ”vind” i helt annan betydelse. På garvarens vind i Åhus får ögonflickan Merete bo, men hon trängs så småningom ut därifrån av folk som inte kan skilja dagdrömmens luftslott från vardagens verklighet. Så lätt kan en andlig verklighet missförstås och förtingligas. Det var i den ”vindstrappan” Meretes gudmor slog ihjäl sig och tappade sitt mörkögda gudbarn, så att hon skadades för alltid och blev puckelryggig.
På den jylländska heden blåser vinden fritt och blir en del av barnens liv. Men namnet hjälper inte. Herrgården Vinding visar sig vara både förfallen och misskött. Barnens mor är död och fadern, herr Hvide, är helt nedbruten av värk i kroppen. Han lindrar värken med bandage av hundskinn som har tassar och svansar kvar, vilket anses effektivt mot det onda. Det kan ses som en löjlig utstyrsel på en riddare, men värken i kroppen är hans onådige herre och skinnet är hans enda tro. Han känner sig ensam och övergiven och avundsjuk på barnen som har varandra: ”Raseriet förvandlades till en vätska av elakhet i ådrorna.” Mot barnen beter han sig irriterat och kränkande. Vi kommer att se att han själv har både en klösande ”tass” och en lismande ”svans”.
Men frånsett den värkbrutne härskarens later har barnen en nästan oinskränkt frihet dagen lång på den jylländska heden, ”den stora lekplatsen”. ”Hedens hemligheter kom plötsligt och andlöst på en, de var oförutsebara, de kunde inte sökas, de skänktes bara av nåd”.
När modern dog var Apelone alltför späd att uppleva det. Hiram mindes inte sin mors ansikte. Hans hud kom ihåg ”en tunn, trött kvinnovärme, men levande, levande hade den varit”. I drömmen hörde han hennes steg. Han sade sig i drömmen ”jag vet att jag drömmer men jag hör hennes steg, där är hon min mor, nu är verklighet här i drömmen”. I drömmen kunde han möjligen komma nära även skuggan av moderns ansikte.
Den abstraherande tankekällans minne hjälper inte Hiram med en bild av moderns ansikte, möjligen en skugga. Han minns med känseln och hörseln, särskilt i drömmen. När hon begravdes ”bröt en skakande gråt upp i honom som en källåder sprutar fram, men brännhet”. Här ser vi, den inre botande ”källan”, en motsats till Källa kyrka på Öland, där Meretes mor förespeglades något omöjligt. Hirams sprutande tårar är också en motsats till Lavst Peders sorg över kränkningen av modern, en förtvivlan han låste in bakom sjudubbla lås.
Syskonen på gården Vinding har helt andra möjligheter än barnen i Åhus-Apelone är en motsats till den vanställda Merete i hela sin gestalt: hon växte ”som ett träd”. Hennes namn påminner om ett äppelträd. När jag läser om henne, tänker jag på Livets träd i Edens lustgård. Skulle Hiram i så fall gestalta Kunskapens träd?
Kanske är syskonparet en bild av tankekällorna. Hiram försäkrar den oroliga Apelone att han alltid kommer att vara vid hennes sida: ”Tillsammans. Vi skall alltid vara tillsammans”.
Men jag skall frigöra mig från bibelns skapelseberättelse. Fyra gånger i samma stycke försäkras jag: ”De kände inte Gud”. Tankekällorna gestaltas ju i andra sagor också, till exempel i den grekiska sagan om Orfeus och Eurydike. Liksom Orfeus fick en lyra av Apollon, spelar också Hiram på luta. Men Apelone – vars namn onekligen också påminner om Apollon -- har till skillnad mot Eurydike fått en ekolåda i sitt nervsystem: hon går och gnolar. Visan-i-örat är hennes instrument.
Herr Hvide gifter bort Apelone. Av en händelse är det borgmästaren i Åhus, Lavst Peder, som blir hennes make. Hiram blir dominikanermunk. Av en händelse blir han prior i klostret just i Åhus. Han är passionerat förälskad i sin syster, men han kan inte rädda henne från giftermålet. Han är som en Orfeus som stiger ned i dödsriket, men Eurydike kan han inte rädda.
Det är hon som in i döden bär Kristusbarnet under sitt hjärta, barnet som är hela berättelsens ”bildkärna”.
