Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag snubblade inte. Men på grund av den förkalkade aortaklaffen fick hjärnan en sekund inte det syre den behövde. Efteråt låg jag nedanför cementtrappan som leder ner till garaget. Jag förstod inte hur det kom sig att jag inte stod på mina ben. Jag anade inte att jag hade rullat nedför trappan. Över mig lutade sig Tomas orolig. Jag reste mig. Vi var på väg att fira julafton med barn och barnbarn. Men situationen hade nu ändrats, fattade jag långsamt. I stället blev det Södersjukhuset med röntgen och gips.

Jag bröt inte lårbenet, som är så vanligt i min ålder. Stora blåmärken visar mig hur nära det var. I höstas råkade jag köpa en dunkappa med stor dunkrage. Jag var klädd i den. Den värnade mig. Den stora kragen skyddade min hals. Jag bröt ingen nackkota, som min svärmor gjorde, när hon var så gammal som jag. Det mesta var endast stukat, bara vänster underarm behövde gipsförband. På huvudet hade jag en rund, mjuk mössa. Huvudskålen höll, tack vare den. Öronkristallerna kom i oordning så att jag emellanåt måste säga åt min hjärna att vi inte befinner oss på ett gungande skepp. Käken bröts och vänster ögonbotten krossades. Men det är höger öga jag ser med sedan många år!

Jag förstår att jag kunde ha slagit ihjäl mig. Men det gjorde jag inte. Jag hör, ser och läser en rolig bok av Peter Gärdenfors: ”Hur homo blev sapiens”. Den handlar om skillnaden mellan apors och människors tankemönster, och jag gläder mig åt friheten att vara människa och att få uttrycka det åter och åter. Jag har en ”inre värld” som bara människor har. Drömmar, dikter och bilder är också en dunkappa! Använd den! Det mildrar stötarna.

Jag har nära och kära vänner som läser min blogg. Jag får svepa mig i vänlighet och kärlek som i en dunkappa.

Gott nytt år allesammans!