Du är med mig
På min vägg i vardagsrummet hänger som jag så många gånger berättat den danska konstnären Berit Hjelholts väv I dödsskuggans dal. Orden hör hemma i 23:e psaltarpsalmen i den översättning jag lärde utantill som barn, den som börjar: Herren är min herde, mig skall intet fattas --. Sedan kommer så småningom orden: Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig”.
Orden ”dödsskuggans dal” är i den nya bibelöversättningen ändrade till ”den mörkaste dal” – obegripligt för mig, när jag den här söndagen sätter mig med Berits väv bakom ryggen för att genom TV:n framför mig se in under valven i Oslo domkyrka, där sörjande samlats för att känna att någon är med dem i dödsskuggans allra mörkaste dal, där de mest älskade just på ett obegripligt sätt har ryckts ifrån dem.
”Kniven i hjärtat”, sa en förebådande dröm en gång, när jag förlorade en av mina söner. Många, många drömmar har sedan ”varit med mig” och försökt att trösta mig och läka mitt sår. Alldeles går det ju inte, men som ett under har hjälp ändå kommit. Skaparkraften var också med Berit Hjeelholt som vävde in sin sorg efter sonen i många vävar, och flera av dem hänger i Danmarks kyrkor. Så försöker livsenergin som givits oss läka svåra skador, så att vår erfarenhet kan användas i medkänsla. Det är ett under.
Jag ser hela folkmassan i Oslo katedral röra sig stilla i nattvardsritualen medan prästen talar till allas vår ”far i himlen”. Det låter verkligen så intimt och tryggt efter allt det vansinne som drabbat så många kroppar. Kanske är den gemensamma riten underverk nog? Och att vi här och nu är fysiskt nära varandra? Tomrummet återstår när de sörjande kommit hem.
Vad sväljer människorna med nattvardsbrödet? Det kanske bara är jag som förgäves längtar efter den kvinnliga komponenten i det religiösa språket? Vanan att tänka bort henne är så stark. Men hon är sinnligheten som finns i konst och dröm. Där är Människans blod utgjutet. Det hjärtats blod som utgjuts i dröm och konst är förlösande för oss alla. Drömmen och skapandet är en helt annan sorts reflexer än meningslös hämnd eller bottenlös förtvivlan.
Det tycker jag att politikerna skall tänka på, när de nu talar om att möta våldet med fördjupad demokrati, öppenhet och humanism. Mer pengar till konst, mer pengar till studier i dröm för att förstå att varje människa är en del av mångfalden och att det är hennes innersta ärende och styrka. Låt det barnsliga i oss som Helena Granström försvarar i "Det barnsliga manifestet" växa och mogna i lekar och skapande, inte bara i idrottstävlingar och frågesporter, utan så att den förfärliga, barnsliga allmakt vi nu har bevittnat i mördarens manifest kan kanaliseras i vuxna kärleksfulla banor.
