Helena Granström och det barnsliga
Helena Granströms debutbok (Ruin 2008) hette Alltings mått. Det är en märklig skrift som varvar civilisationskritiska essäer med poesi. Det märkliga är att poeten Helena Granström som skolad fysiker och matematiker är professionell på båda tankekällorna, såväl den abstraherande som ger oss orsak - verkanlogiken som den sinnliga, dynamiska, poetiska, interaktiva. Hon kallar dem förstås inte så – det är det bara jag som gör − men hon studerar deras förhållande till varandra, såväl i debutboken Alltings mått som i diktromanen Osäkerhetsrelationen (Natur och kultur 2010) och i Det barnsliga manifestet (Ink 2010).
Det barnsliga manifestet presenteras som ”en stridsskrift”, ja, ”en motståndshandling” kallas den också i baksidestexten. Det jag kallar den sinnliga tankekällan beskriver Granström som ”det barnsliga” som vi tvingas glömma för att bli ”vuxna”. ”Förtränga” är det psykologiska ordet. Granström citerar Tomas Tranströmer: vi tar ”examen från glömskans universitet”. Är det enda sättet? Blir vi då någonsin vuxna? ”Det finns en mognad som inte kan uppnås på annat sätt än genom barnslighet”, hävdar Granström.
O, hur lätt försvinner inte denna tunna bok, denna viktiga protest mot vår ensidighet! ”Det finns ett allvar som inte kan uppnås på annat sätt än genom lek”, skriver Granström i en tid när man på politiskt håll i Sverige inte tycks ha en aning om värdet av förskolebarnens fria lekstund, utan berömmer sig av sin brådska att styra barnen till det hon kallar ”bokstavlighetens stängsel mellan fantasi och verklighet”. Den abstraherande tankekällans språk beskriver hon som övergrepp i vår föreställningsvärld: ”Vetenskap och vuxenskap omvandlar varje ting utanför det egna jaget till objekt – studium, behärskning.”
Jag tänker förstås på Orfeus blick som förpassar Eurydike till dödsriket för alltid. Vårt sätt att använda språket stärker inte vårt jag, menar Granström. Det ger oss inte värde utan förtingligar oss. Vi använder språket pornografiskt, hävdar hon till och med, och det färgar hela vår upplevelse av tillvaron. Vårt sätt att närma oss det sinnligt mänskliga upplevs som ”penetrerande” – varför är det inte ”omslutande”? Som hon själv uttrycker det i en dikt:
Där i snön föreställer jag mig händer över
mina bröst. Kupade kring dem, som tankar.
Det gäller att återta kroppens rikedom från barndomens sinnlighet och möta världen som kännande fysiskt subjekt. ”I leken växer sig sanningsbegreppet större och djupare” lovar hon. Hon nämner många namn på vägledare, psykologer, filosofer, diktare. Men störst plats får Winnicott och det ”tredje verklighetsområde” han råder oss att vårda för att skapa sammanhang i vår komplicerade värld. I stället för det ensidiga perspektivet utifrån och in som gör oss till objekt, kan vi åter få uppleva tillvaron inifrån och ut.
Helena Granström talar om språket som en tunn lina spänd mellan motsatta poler. Hon berättar i Det barnsliga manifestet om en teckning hon gjorde när hon var sex, en beskrivning av stjärnorna och månen på natthimlen: ”så känns det när man är både ledsen och glad”.
I mitt sovrum har jag en lång vägg där barnbarnens teckningar lyser mot mig. Mina barnbarn är vuxna människor nu, lika vuxna som Helena Granström, men de bilder jag sparat från deras uppväxt fyller mig varje dag med energi och glädje. Jag minns barnens sökande noggrannhet för att finna den rätta färgnyansen i människans ansikte, jag minns våndan och regnet som föregick solens triumferande strålar över de små balkongerna på höghuset eller treåringens intensiva klotter för att visa hur nattmörkret faller över färgerna i sommarlandskapet som ändå inte försvinner när man sover.
I drömmen och i visan-i-örat kan vi fortsätta att spegla livet som barn gör med sina kritor och lekar.
