Hundtemplet
Jag drömde för länge sen att jag var ute och gick med en vän som plötsligt förvandlades till en stor hund som rusade på mig, så att jag föll omkull. I stället för händer hade han fyra tassar som han fjättrade mina händer och fötter med. Jag kunde inte röra mig. Hundens ben reste sig över mig som pelare i en katedral, där jag var golvet. Jag ropade vanmäktig fyra gånger på mamma.
Ett märkligt konstverk lyfte nyligen åter fram den drömmen i mitt minne. I våras aktualiserades en målning av den tysk-judiska konstnären Lotte Laserstein, Abend über Potsdam (1932). Du kan se bilden på http.tidenstecken.wordpress.com. Den visades på Neue Nationalgalerie i Berlin på en samlingsutställning, ”Moderne Zeiten”, och den reproducerades och kommenterades i såväl DN (Katarina Wadstein Macleod) som i Ölandsbladet (Erich Schwandt). När jag här försöker beskriva målningen med ord, bygger jag huvudsakligen på en bok om Lotte Laserstein av Anna-Carola Krausse.
Lotte Laserstein flydde till Sverige. Jag såg henne i Stockholm omkring 1940, där hon som så många andra flyktingar fann vänner hos mina svärföräldrar på Birkagården. Hon bodde senare delen av sitt liv i Kalmar (1954 – 1993).
Schwandt som skrivit flera gånger om Laserstein sammanfattar hennes måleri med orden ”besjälad realism”. Kanske är det en bra term för dikt och konst där båda tankekällorna samverkar. Den aktuella målningen, Abend über Potsdam, visar oss fem vänner kring ett bord på en balkong, tre kvinnor och två män. De är verkliga vänner som går att namnge. Bakom dem ser vi den verkliga staden Potsdam under en molnig aftonhimmel. Dagen är slut. Man håller på att bryta upp. Det ligger frukt på bordet, och vinglasen är snart tömda.
Men bakom denna verklighet ligger en påträngande referens. Centrum i vänkretsen är en kvinna. I motsats mot de andra två kvinnorna, stående i svarta klänningar, sitter hon och lyser i sin gula blus som den saknade solen. Krausse tänker att hon är som Kristus vid den sista måltiden.
Men solen står också för den ljusa polen, Apollon. Var finns då den sönderslitande, dionysiska? Jag tittar och tittar. Då ser jag hotet. Den vita altarduken på bordet är väl tilltagen och hänger sedesamt ned över bordskanten, men den höjer sig som ett ögonlock så mycket att vi ser odjuret som morrar under kalaset, den stora hunden som inte har en aning om den idé vi kallar Kristus.
Det tog tid att måla denna realistiska tavla. Mannen som sitter närmast hunden blev i verkligheten så irriterad att målarinnan måste byta ut hunden mot en livlös päls.
I min dröm om hundtemplet ropar jag fyra gånger: ”Mamma!” En gång för varje tass. Och jag menar då den sinnliga, kvinnliga tankekällan, konsten och drömmen som klarsynt renar vår mänsklighet från dressyrens fängelse till vänskap och kärlek som håller i mörka tider.
