Den brinnande busken
”Bevare oss för läsarnas sanningskommission” var för ett par dagar sen rubriken på en artikel av Kristofer Ahlström i DN. Han klagade över att människor söker ”sanningar” om författarnas verkliga liv i deras skönlitterära verk. Om det visar sig att texten är byggd på ren fantasi, klagar de över dess brist på ”äkthet”. Den verkar ”konstruerad”. ”Verkligt” skall det vara!
Risken är att begreppet ”verklighet” blir för snävt. Jag har lagt märke till att recensenter berömmer texter där författaren varit återhållsam med symboler. Det mångtydiga skrämmer och vållar besvär i onödan, tycker man. För mig är det precis tvärtom. Symbolerna i ett konstverk är en inbjudan till medskapande läsning. Min fantasi lockas på upptäcktsfärd i ett outtömligt landskap som är allas, människohjärtat.
Huvudet och hjärtat är i drömmens logik två skilda poler. Inom psykolingvistiken rubriceras det logiska, raka, utåtriktade språket som ”faderns ordning”, medan det rytmiska, poetiska språket med alla dess hemligheter och utsmyckningar har kvar sin jollerbotten från den ”moderliga choran” (behållaren). Kanske är det ett hinder för den jämställdhet mellan könen vi eftersträvar i samhället att ”huvudet” har blivit ett ”överhuvud”, en logisk patriark i vårt tänkesätt? Att ”tänka med hjärtat” är tillåtet någon enstaka gång för kvinnor, medan ”magkänslan” tycks vara mer könsöverskridande accepterad.
Huvudet kommer med så nyttiga gåvor. Jag är personligen så rädd att mista dem. Många vänner förlorar både minnet och språket. Men jag är också vaksam över vart hela kulturen är på väg. Så många har kämpat för alla människors lika värde och yttrandefrihet. När de är allvarligt hotade är förnuftet ingen garant. Om huvudet är president – är inte kroppen ändå full med nödvändiga informatörer och rådgivare? I drömmen och konsten lär vi oss lyssna på dem.
Huvudet prövar och beräknar. Men det räcker inte för trovärdigheten. Rätt som det är säger någon: ”Det där är ju ord, bara ord!” Och så rusar man i väg som en ren reflex och röstar på Trump, som skändar språket på sitt alldeles vanvördiga sätt. Det uppfattas som ”äkta” just i sin oförutsägbarhet! Vi hamnar på en treårings känslomässiga nivå -- ritar fortfarande huvudfotingar liksom! Men kroppen då och fingrarna – finmotoriken? Hur ”ritar” man allt det? Ta vara på din dröm och gör sedan som Moses, den store mytiska föregångaren, gjorde! Prata med drömmen! Där energierna möts, där gnistrar det.
Moses såg en brinnande buske som inte förtärdes av elden och han talade med den. Moses fick alltså en syn som huvudet inte censurerade bort. Huvudet sa inte: det där du ser är bara inbillning! Utan huvudet frågade vem busken var och fick till svar: ”Jag är”. Synen och orden fyllde Moses med mod att existera som den han var och ta ansvar för sitt folk, inte bara med huvudet utan med hela kroppen. Det står inte i bibeln att han förstod att busken var hans eget brinnande hjärta, ja, jag menar inte det fysiska utan det ”hjärta” som inte kan uttryckas med annat än en symbolbild: kärlekens inspiration.
Det var ett oerhört genombrott för den sinnliga tankekällan. Man kallade rösten i busken ”Herren”, ty den sinnliga tankekällan personifierar allt. Men det var ett världsmytologiskt möte mellan tankekällorna som beskrevs minst tusen år före Kristus. Berättades från mun till mun. Skrevs ned som en helig skrift. Så viktigt för människan är detta möte.
Vårt nervsystem är fullt med hjälpande krafter som uttrycker sig i symbolens form. I drömmarna kan vi få syner och förstå: ”jag är”. Då vet vi åt vilket håll vi kan utveckla bilden av människan.
